Jag håller med Leif Grönqvist som i en insändare skriver att det ibland kan kännas som om samhället mobbar sin äldre befolkning genom att digitalisera så gott som alla tänkbara tjänster som finns, från banker till hälsovård, och samtidigt kräva att vi alla ska ha förmågan att orientera oss i denna nya värld.
Själv är jag född på femtiotalet och upplever att jag med ena foten står kvar i brytningstiden mellan det agrara och det digitala samhället och med den andra försöker orientera mig i en teknisk era som utvecklas i en sådan hisnande takt att det känns omöjligt att hänga med. Det är frustrerande att alltid bli hänvisad till olika blanketter på nätet, som ofta är nästan omöjliga att hitta, varje gång man behöver anhålla om något specifikt från någon stor eller liten instans.
Det är häpnadsväckande att lyssna till yngre medborgare som förtjusta berättar att de kan släcka och tända lamporna hemma hos sig i Helsingfors medan de sitter och dricker kaffe på något mysigt café i Borgå, samtidigt som deras armbandsur mäter deras puls, räknar deras steg och spelar musik i deras öron.
Lite fascinerande är det också, men några frågor och tankar inställer sig, otvetydigt, när det gäller all form av digitalisering i det samhälle som vi själva hela tiden är med om att skapa. För det är ju så, tänker jag, att det inte är "samhället" som mobbar sina seniorer, utan det är ju vi seniorer som har varit med om att skapa det samhälle vi precis nu upplever. Det har inte uppstått av sig själv och det är inte den yngre generationen som har gjort att det blivit så här. Vi är alla, på olika sätt, med om att forma det samhälle vi lever i. Det kan vara bra att komma ihåg.
Jag minns hur det var för drygt tjugo år sedan när vi fick höra att digitaliseringen kommer att göra livet så mycket enklare, onödigt arbete kan skötas av tekniken och vi människor kan ägna oss åt "viktigare" saker, vad det nu kunde tänkas vara. Jag upplevde det inte så, men å andra sidan protesterade jag inte heller.
Det var många som blev utan jobb på grund av digitaliseringen. Det var också tvärtom, många nya jobb skapades, speciellt inom datatekniken. Det gällde därför att älska datateknik om man ville hänga med. Gjorde man inte det, ja, då fick man väl skylla sig själv helt enkelt. (Det var/är just så cyniskt som det låter.)
Frågorna jag saknar inför varje ny fas i all denna digitaliseringsiver och teknikalitet är: Vad behöver vi den nya tekniken till? På vilket sätt gagnar den oss? Vem vinner på att allt digitaliseras?
Jag kan inte heller hjälpa att ett visst mått av paranoia infinner sig i mitt medvetande när jag tänker på att samhället idag är så genomsyrat av datateknik. Hur sårbart har det inte blivit på grund av det, på alla tänkbara sätt? Den där obehagliga känslan av att storebror verkligen ser dig, var du än befinner dig, har blivit mer påtaglig än någonsin tidigare. Och det är människan själv som har fört oss hit.
Ibland undrar jag om vi inte redan har gått så långt att det är tekniken som styr oss och inte tvärtom.
Frågorna jag saknar inför varje ny fas i all denna digitaliseringsiver och teknikalitet är: Vad behöver vi den nya tekniken till? På vilket sätt gagnar den oss? Vem vinner på att allt digitaliseras?
Jag kan inte heller hjälpa att ett visst mått av paranoia infinner sig i mitt medvetande när jag tänker på att samhället idag är så genomsyrat av datateknik. Hur sårbart har det inte blivit på grund av det, på alla tänkbara sätt? Den där obehagliga känslan av att storebror verkligen ser dig, var du än befinner dig, har blivit mer påtaglig än någonsin tidigare. Och det är människan själv som har fört oss hit.
Ibland undrar jag om vi inte redan har gått så långt att det är tekniken som styr oss och inte tvärtom.
Nina Kihlman, Borgå
