Den aktuella, omfattande Edelfelt-utställningen i nyöppnade Ateneum ger anledning till några reflektioner gällande kulturpolitik och profilering. Förutom de ikoniska verken av Edelfelt, som den stora allmänheten känner, presenterar utställningen sällan eller aldrig utställda verk från muséer i Paris, Göteborg och ett stort antal privata samlingar. Att där också ingår ett anmärkningsvärt stort antal målningar från Borgå Museum väcker en del tankar.
Det är uppenbart att utställningen kommer att bli en publiksuccé – guldålderns konstnärer har ett grundmurat rykte i landet. Att många verk från Borgå ryms med är i sig intressant: men var har t.ex. Bertel Gripenberg -porträttet hållit hus? Varför ska konstälskare vallfärda till Ateneum för att se Edelfelt, som rimligtvis kunde visas i ett museum i Borgå tillsammans med andra Borgåkonstnärer – om det bara fanns en politisk vilja att skapa en profil av Borgå som kulturstad.
Idrottshallar byggs i olika repriser på Kokonområdet, men det höjer inte Borgås profil – hallar finns i alla städer. När Borgågårdens renovering gick i stöpet sades det att ”det inte är värt att skapa motsättningar mellan kultur och idrott”, d.v.s. kultursektorn ska hålla käft.
Det har sagts att det enda sättet att åstadkomma ett museum som kunde härbärgera stadens konstskatter är att kombinera det med ett skärgårdsmuseum? Om ett antal år. Då kan det finnas politiskt stöd. Kanhända finns det synergier, men den stora frågan är: när ska Borgåpolitikerna vakna till insikt om de värden som finns i den egna staden och som skiljer sig från de flesta andra i landet och internationellt innan man på annat håll gör slag i saken?
Kulturturism är en växande näring: det finns alltmera folk som har tid och pengar att besöka kulturinstitutioner. Amos Rex har varit en jättesuccé från första början. Ekenäs får sitt Chappe. Ateljén i Haiko är en utmärkt satsning, men varför hålla ljuset under skäppan? Vallgren-muséet är ett minne blott. Borgå förlorade Mumindalen med hela dess sysselsättande effekt till Nådendal.
Varför inte investera i kultur med profil, som kunde åstadkomma att bussarna stannar längre i Borgå än den obligatoriska timmen vid Krämartorget? Det nytänkande som hotellet Runo representerar kunde gärna sprida sig till institutionerna. Staden lagrar ovärderlig konst (Jänttis samling!) i källare och lager.
Det är dags att investera i kultur som profilerar Borgå: det behövs ett konstmuseum av rang!
Gustav Djupsjöbacka, Helsingfors
