I Sibbobon Hanna Lundströms och Maija Hurmes andra poesibok för mindre barn, Rassel prassel promenad. Poesi bland barr och blad granskas naturens kretslopp ur barnets perspektiv via de små detaljerna; smältande snö, korta sommarregn och prickiga höstlöv. Det här är en bok vacker som en pärla, beträffande såväl dikter, illustrationer som format – en bok man omedelbart vill ta med sig till stugan eller på skogsutflykten.
Till skillnad från duons första bok Rassel, prassel puss. Poesi för nybörjare (2015), väldigt lyckad den med, vars dikter växlade mellan vardagssituationer i hemmet och närmiljön, handlar texterna i denna enkom om fenomen och upplevelser i naturen. Årstidernas förändringar gestaltas och levandegörs via välbekanta företeelser som ljusets återvändo på våren och de första röda lingonen som antyder att sommaren är förbi.
Hurmes sympatiska illustrationer präglas av mjuka linjer och gestalter i varma kulörer som stämmer fint ihop med de melodiska dikterna. Texterna är lätta att läsa högt och varje enskilt ord förefaller väl genomtänkt, som i den inledande dikten I krukan:
Det allra första gröna
det första fina fjunet
litet strå som är så tunt
som minsta lilla dunet
Vågar inte nudda
vågar inte röra
vågar bara viska tyst
åt fina, gröna, sköra
Lundström och Hurme lyckas på ett fint sätt förmedla naturens föränderlighet ur barnets horisont och förvandla det ordinära till något spännande. Framför allt lyfter boken fram den glädje som bara ett barn kan känna över att hitta den perfekta pinnen eller insekten till sitt samlarkärl.
Tacknämligt nog ges även skogens och naturens respektingivande element och invånare nya nyanser. I dikten Buller och blixtar får åskvädret själ och ansikte i form av en långbent figur i stetsonhatt och mantel som smyger fram på himlen. I Ormskogen möts föreställningar om ormar med en illustration av en gammal skog där knotiga rötter slingrar sig längs marken. I diktens sista vers formuleras en tanke om vad som sannolikt händer då en människa möter en orm:
I ormskogen ringlar det kvistar
tills ficklampan lyser på dem
För då ligger kvistarna stilla
och ormarna har ringlat hem
Så lär det även vara i verkligheten; att det är ormen som flyr fältet innan människan hinner göra det. Det är en tröstande tanke för den som är rädd för ormar.