Från spåret

Att den glada, spontana och naturliga rörelsen bland barn och unga stannat upp inger bekymmer.

Den här veckan är det tyst och stilla i många av våra skolor eftersom det är vecka åtta, och vecka åtta betyder sportlov. En vecka av glädje för alla dem som njuter av ledigheten, en vecka av bekymmer för dem som behöver få sina daglediga barn omskötta och en vecka av tråkighet för de skolelever som saknar något vettigt att göra under den lediga vinterveckan.
Det är lite intressant att man fortfarande använder det urgamla namnet ”sportlov”. Veckan kunde nog med goda skäl i stället heta ”vinterlov” liksom grundskolorna i oktober har ”höstlov”. För hur många barn och ungdomar ägnar i dag sportlovet åt att sporta? Ganska få, är min gissning och erfarenhet. En del familjer som har det ekonomiskt väl förspänt drar iväg till Åre för att åka slalom eller till Thailand för att sola. Någon med lite mindre pengar gör en kryssning till Stockholm eller Tallinn, medan alltför många bara ligger hemma framför datorn eller telefonen och har det tråkigt.
Även om det för en gångs skull inte regnar eller är iskallt utan råkar vara rätt optimalt sportlovsväder med lagom köld och sol är det inte många unga som söker sig utomhus. Den lokala slalombacken, skidspåret och pulkan har inte längre samma dragningskraft som de en gång i tiden haft.
Att den glada, spontana och naturliga rörelsen bland barn och unga stannat upp inger bekymmer. Föräldrar, skolpersonal och hälsovetare följer oroade med en utveckling där en stor del av de unga rör på sig allt mindre medan krämporna blir fler. Alla vet att skärmberoendet är en stor bov i dramat, men orsakerna är också många andra. Är du en skolelev som känner dig ensam, deprimerad, annorlunda, oförstådd, eller i värsta fall allt detta i en enda svart klump i magbottnen; ja, då känns det inte så hejsan att gå ut fast det är lov, sol och fågelsång. Vi som träffar många unga dagligen och frågar dem vad de gjort under sportlovet, hur ofta får vi inte svaret: ”Int någå” eller ”Ja ha såvi”.
Det känns ganska sorgligt liksom skolloven över huvud taget har en rätt sorglig baksida. När skolterminerna rullar på vecka ut och vecka in med sitt trygga fem plus två, då är jämställdheten relativt tryggad. Där lufsar man sida vid sida från en lektion till följande, oavsett om pappa är välbetald diplomingenjör eller arbetslös plåtslagare, oavsett om hemmet är en kärleksfull mötesplats eller präglas av otrygghet och kyla. Men så kommer skolloven där rutinerna bryts och vardagen stannar upp. ”Skönt”, säger många unga utan att kanske egentligen mena det. De som inte har det så bra där hemma och därför trivs bäst i den jämlika vardagen bland sina kompisar.
Trots denna många gånger ledsamma verklighet behöver vi självklart ha skollov med möjlighet både för elever och personal att vila och samla nya krafter. Dessutom är det ju loven som gör att det är roligt att återvända till gemenskapen och vardagens trygga rutiner.

ANDRA LÄSER