Konkurrenskraftiga vi

Om vi nu går mot en bättre ekonomisk period där även vår export börjar dra bättre, så kommer våra unga att kunna dra den största nyttan av de nya jobb som uppstår, skriver Mikael Grannas.

Det ser ut som om Finland har fått ett konkurrenskraftsavtal. Det förlänger bland annat vår veckoarbetstid med en halv timme, förflyttar vissa socialskyddsavgifter till oss arbetstagare och minskar semesterpengen med 30 procent under tre års tid.
Kommer detta då att öka vår sysselsättning och få Finland åter på tillväxtspår? Jag tvivlar på att dessa åtgärder är avgörande. Men symboliskt och mentalt har detta en mycket större betydelse – både för vårt konsumtionsbeteende och för utländska investeringar.
Utomlands visar avtalet att Finland förmår förhandla sig fram till en devalvering, om dock en mycket marginell sådan. Detta fungerar som ett bevis på en stabil nation som är trygg för utländska investerare samtidigt som till exempel strejker av samma orsak har försvårat vardagen hos värdnationen för EM-fotbollen Frankrike.
Finland rankas fortsättningsvis mycket högt i diverse internationella jämförelser, som gäller nationell konkurrenskraft, innovation, stabilitet, pålitlighet, undervisning, hälsovård, livskvalitet och dylikt. Finland har också en förhållandevis låg företagsbeskattning och finländska högt utbildade experter är ”billiga” jämfört med dem i andra nationer med hög konkurrenskraft.
Så enligt all logik borde vi kunna klara oss ypperligt!
Om vi nu går mot en bättre ekonomisk period där även vår export börjar dra bättre, så kommer våra unga att kunna dra den största nyttan av de nya jobb som uppstår. Och det är bra så. Samtidigt kan vi dock räkna med en hög strukturell arbetslöshet under flera år framåt då sysselsättningen kommer att drivas av de branscher som står för den positiva ekonomiska utvecklingen.
Även den kommunala ekonomin behöver desperat ett uppsving i samhällsekonomin. I en lågkonjunktur ökar kommunernas kostnader på grund av socialkostnaderna och för att invånarna återvänder till offentliga tjänster. Samtidigt minskar skatteinkomsterna. Och detta har fortsatt redan i för många år och blivit märkbart i de skattehöjningar de flesta kommuner i Finland har gjort.
Ur ett nyländskt perspektiv ser jag dock vårdreformen som en stor risk för vår köpkraft. I en uträkning som presenterades i Kauppalehti den 12 maj skulle till exempel min hemkommun ha 7,25 skattesats kvar att sköta utbildning, kultur och fritid, kommunalteknik och allmän utveckling efter att social- och hälsovården flyttats till länet. Skattesatsen är nu 19,25. Detta skulle oundvikligen förorsaka flera procentenheters tryck på kommunalskatten eller då en mycket kraftig nedskärning av den återstående servicen. Och när vårdkostnaderna förstatligas, övergår dessa kostnader till progressiv beskattning, som drabbar invånarna i de områden där inkomstnivån är högre än i Finland i medeltal.
Vi lever i ett mycket konkurrenskraftigt land som har de bästa förutsättningarna att återvända till framgång. Vi skall akta oss för att förstöra det med dumma förvaltningsbeslut.