Efter att bott i USA i ungefär sex månader har jag blivit mer eller mindre van vid omgivningens vanor och sätt att göra saker. Att konstant äta ute eller köra mat hem känns inte mera så konstigt, och det känns som de flera timmar långa trafikköerna går förbi på några minuter. Men jag tycks aldrig blir aldrig van med den konstanta osäkerheten ute på gatan och våldet som omringar speciellt oss studerande.
Under min barn- och ungdom hörde jag väldigt sällan om våldtäkter i Borgå eller till och med andra, större städer. Jag kunde gå hem utan oro av att bli våldtagen och rädsla av att någon skulle följa en hem fanns inte. Jag växte upp i en omgivning som kändes säker och trygg. Mina föräldrar behövde inte oroa sig över mig när jag rörde mig på stan med andra flickor eller för mig själv. Att ta mig till skolan eller hobbyer ensam var inte konstigt och väckte inte oro hos mina föräldrar. Bussar och tåg var trygga att åka ensam. Min hemstad kändes trygg och jag minns inte att jag någonsin skulle ha varit orolig över min egen eller någon annans säkerhet. När jag flyttade till USA förändrades min syn på säkerhet totalt.
Min näromgivning och vårt campus anses vara ett relativt tryggt och säkert ställe att bo på, men ändå får jag ofta höra om trakasserier och skjutningar på området. Jag vet flera flickor som inte vågar gå till sin bil ensam i mörkret utan ber killar de känner gå med dem till bilen. Samma flickor går runt med elpistoler och pepparspray för att försvara sig själv om någon går på oväntat. Föräldrar är till och med oroliga över sina barns dagliga skolresor. Barn blir lärda att vara på vakt vart de än går. ”Ring mig när du går igenom parken så att okända människor inte kommer att tala med dig”, ”Ta ut din pepparspray när du går till bilen” eller ”Ring när du kommit fram till bilen” hör man vänner ofta säga.
