Vi behöver flera språk, inte färre

Om vi verkligen vill att våra skolor erbjuder lika förutsättningar för alla barn att klara sig i livet ska vi se till att barnen i Finland i framtiden läser flera språk i ett tidigare skede.

Debatten om språkundervisningen har stått och stampat på samma ställe under en alltför lång tid. Alltför mycket tid och politisk energi sätts på att diskutera slopandet av den obligatoriska svenskundervisningen i finska skolor. Det verkliga behovet av mångsidig språkundervisning och kunskap i olika språk hamnar tyvärr i skymundan.
I Finland borde vi i stället på största allvar och med glödande iver diskutera hur vi ska få våra barn och unga att läsa flera språk i ett tidigare skede. Det här är det vår debatt borde handla om, inte om att inlärningen av ett språk utesluter inlärningen av ett annat. Diskussionen om svenskundervisningen präglar hela debatten om språkinlärning.
Regeringens beslut om att inleda ett försök där drygt 2 000 finskspråkiga ungdomar ska få välja ett annat språk än svenskan är ett dråpslag mot jämlikheten i utbildningen. Hur många barn och familjer kan med säkerhet säga vilka kunskaper barnet kommer att behöva i framtiden? Ingen, vågar jag påstå. Grundprincipen och mervärdet med vår skola är att alla barn ska erbjudas jämlika förutsättningar att klara sig i livet. Genom att nu tillåta att välja bort ett ämne som man senare i livet kanske kommer att behöva för examen vid högskola eller i arbetslivet avviker vi från principen om att erbjuda lika goda förutsättningar för alla barn och unga. Det här är allvarligt också ur en utbildningspolitisk synvinkel.
Regeringen tar alltså en risk i och med beslutet om försöket eftersom hemmets socioekonomiska ställning får en allt större betydelse för barns skolframgång också i Finland. Det här gäller för såväl naturvetenskaper och matematik som för läskunnighet. Varför vill framför allt Sannfinländarna driva en linje där familjens utbildningsnivå och ekonomiska ställning sannolikt kommer att ha en betydelse för valet av språk? De här faktorerna påverkar enligt forskningen också andra val, så varför skulle det inte gälla också i det här fallet?
Försöket kommer att bli omöjligt att utvärdera i och med att man först under senare studier eller i arbetslivet kan påvisa om det utgjort ett hinder för studier eller jobb att man inte läst svenska.
Det finns två möjliga ljuspunkter inom språkundervisningen. Minister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) har påbörjat arbetet med en nationell språkstrategi. I bästa fall kommer det här arbetet att ge oss det vi behöver – en vision och en konkret plan för hur vi ska möjliggöra flera språk för allt flera barn.
Den andra hoppingivande åtgärden är att regeringen under Grahn-Laasonens ledning inlett ett pilotprojekt i några kommuner där man prövar på att tidigarelägga språkundervisningen. Tidigareläggningen borde bli bestående och gälla hela landet. Det gagnar alla om språkinlärningen börjar tidigare, ju yngre barnet är desto lättare är det att lära sig.
Frivillighet har ofta lyfts fram som en motiverande faktor till att lära sig ett språk. Då vi i riksdagen efter omröstning fattade beslut om att göra det andra inhemska språket frivilligt i studentskrivningarna påstod många anhängare att just frivilligheten skulle göra svenskan attraktiv. Samma personer påstod att slopandet av det andra inhemska skulle frigöra resurser för att studera och skriva andra språk. Så har inte skett, siffrorna för hur många som väljer att skriva svenskan, men också tyska, franska och italienska talar tyvärr sitt tydliga språk.
Om vi verkligen vill att våra skolor erbjuder lika förutsättningar för alla barn att klara sig i livet ska vi se till att barnen i Finland i framtiden läser flera språk i ett tidigare skede. Och fokusera på innehållet i språkundervisningen och inte på ett enskilt språk.

Mikaela Nylander

riksdagsledamot, medlem i kulturutskottet (SFP)