Den första snön har just fallit, till Samuels stora förtjusning. Hans mamma Sara Hellsten har räfsat ihop en lövhög på bakgården till det vita tegelhuset i norra Helsingfors, och försöker få honom att hoppa i löven. Men ettåringen är mer intresserad av äpplena som hänger kvar i de nakna träden. Efter idogt pekande får han hugga sina små framtänder i ett, och allt är frid och fröjd.
Så har det inte alltid varit de senaste åren hos Sara Hellsten. När hon fick den äldre sonen Benjamin som 26-åring lyckades hon skapa en god relation till hans pappa, även om de inte bodde tillsammans. Som ensamstående mamma blev hon tajt sammansvetsad med sonen, därför blev det en stor omställning för dem båda när hon blev blixtförälskad i Sampo.
Sampo hade nämligen också barn, som naturligtvis var lika viktiga för honom som Benjamin för Hellsten. Men efter en kort smekmånad visade det sig vara överraskande svårt för henne att vänja sig vid, och lära sig tycka om, hans barn. Det tog tid att inse och acceptera att hon inte hade valt dem, och att de inte valt henne.
Delade sina tankar
Allt det här kan man läsa i Barnavårdsföreningens bok S som i skilsmässa N som i nyfamilj , som kan laddas ner gratis på nätet. Hellsten är en av dem som delar med sig av sina innersta tankar, även om det som känns tabubelagt. Hon beskriver hur en primitiv del av henne vet att barnen bär gener och vanor från en helt vilt främmande person som tidigare delat livet med hennes stora kärlek, och att det stundvis känns nästan kränkande.
Hellsten skriver att hon fått en helt ny förståelse för den elaka styvmodern i sagan, och tycker att det är känslor man måste kunna tala om med sin partner och andra vuxna.
– I en nyfamilj är det oerhört viktigt att parförhållandet fungerar. Man behöver kunna vara öppen och ärlig och få säga till om man har svårt med den andras barn. Samtidigt är det viktigt att vara varsam och konstruktiv, och visa att man verkligen vill utveckla relationerna.
Hellsten, som är utvecklingspsykolog till utbildningen, har låg tröskel för att söka hjälp och så gjorde hon även när det svallade kring nyfamiljen.
– Man behöver andra människor för att kunna få utlopp för sina mindre konstruktiva tankar.
Själv har hon bland annat gjort klart att hon inte är någons bonusmamma. Däremot kan hon vara en bonusvuxen.
Verktyg behövs
Några direkta råd vill Sara Hellsten inte ge andra i samma situation, men för hennes familj har det varit viktigt att skapa egna traditioner tillsammans och hålla fast vid dem. Hennes berättelse i Barnavårdsföreningens bok slutar med att syskonen i nyfamiljen ska få höra att de får ett gemensamt syskon.
Reaktionerna var blandade, Sampos barn var ivriga medan nyheten kom som en chock för Benjamin.
– Han hade varit ensam med mig i många år och visste inte hur han skulle ta det. Först nyfamiljen och nu detta. Det var viktigt för mig att han skulle få ha och uttrycka kluvna känslor. Men då Samuel kom blev han beskyddande och nu är han en fantastisk storebror.
Samuel har blivit familjens kitt och ögonsten och Sara Hellsten funderar ibland på hur det påverkar honom att han får så mycket uppmärksamhet. Hon är vårdledig från en tjänst som uppsökande ungdomsarbetare i Ingå, men känner att hon hellre vill jobba med föräldraskap och barn. Mycket av de problem hon sett bland unga har sitt ursprung i familjen.
– Jag vill hellre förebygga bränder än släcka dem.
Enligt henne har värderingarna inom barnuppfostran förändrats, men metoderna har inte riktigt hängt med. Föräldrar kan behöva nya verktyg för att kunna bemöta barnen som små individer.
Det är också viktigt att få avlastning i vardagen.
– Det behövs pauser för att kunna bearbeta mönster som upprepar sig.
Och ifall någon undrar: den elaka styvmodern har inte dykt upp i Saras Hellstens spegel på länge.
– Genom att hålla fast vid mitt behov att vara ärlig och sann och värna om mitt eget utrymme, har jag faktiskt också fått en genuin relation till Sampos barn och lärt mig tycka om dem.
