Nagelbitare bakom fiendens linjer

Fjärrpatrullverksamheten i Patrik Berghälls debutbok berättar om bland annat finlandssvenskar i de allmänt mera välkända högkvarterets fjärrpatruller medan den föreliggande boken handlar om den betydligt mindre kända flygvapnets fjärrpatrullenhet, avdelning Hartikainen. Också den opererade långt in på sovjetryskt område, men bara sommaren 1942 under pågående fortsättningskrig.

Från juni till september sändes fem fjärrpatruller till Sovjetunionen med uppgift att spana på flygbaser, rapportera om sina iakttagelser, bland annat för att ryska bombplan på väg till Finland kunde mötas av finskt jaktflyg i ett tidigt skede.

Dessutom bedrev man sabotageverksamhet, sprängde depåer och förstörde kommunikationsleder – med livet som insats.

Patrik Berghäll beskriver sakligt men med stigande spänning allt från förberedelserna, i verkställandet och själva patrullfärden. Boken följer thrillergenrens traditioner i den mening att läsaren befinner sig tillsammans med mannarna i allt vad de företar sig och talar om.

I boken berättas hur manskapet i flygvapnets fjärrpatruller valdes med största omsorg och redan under planeringen gick diskussionens vågor heta om en patrull på bara fyra man hade ens en rimlig chans att utföra sitt uppdrag med livet i behåll.

Kapten Hartikianens krav att få använda små operativa patruller för att inte lämna spår efter sig och för att snabbt kunna skicka ut flera patruller i skyndsam ordning sommaren 1942 blev trots protester godkänd.

Männen i patrullerna skulle ha vildmarkskännedom, utmärkt kondition, vara skickliga på vapenhantering och signalverksamhet och kanske främst av allt – det krävdes nerver av stål. Alla som deltog var frivilliga.

Patrull Vorho var en sådan enhet. Den leddes av den från Ingermansland till Finland flydda översergeanten Antti Vorho, betraktad som en listig och djärv men hetlevrad militär med uppenbara chefsegenskaper. År 1942 fyllde han 30 år. Hans mannars ålder pendlande från 20 till 24 år och de bestod av de redan tidigare sammansvetsade soldaterna Anttila, Oinas och Tirronen.

Den 11 juli 1942 flygs patrullen de in över sovjetiskt område med ett pontonplan intill sjön Sunajärvi, omkring 400 kilometer in i Sovjetunionen. Spaningsobjektet var flygfältet i Sumskij-Posod.

Färden blir den längsta som någon finländsk fjärrpatrull gör under andra världskriget. Under sina 56 dagar långa strapatser vandrade patrull Vorho i omkring 500 kilometer, de 230 sista kilometrarna tillbaka mot Finland utan annan mat än bär och rovor, och någon enstaka ren.

Problemen börjar hopa sig när batteriet till radion slutar fungera, någon finskt plan som kan plocka upp dem eller kasta ner proviant kan man inte räkna med Dessutom har ryssarna märkt patrullens existens. Det gör att fienden är männen tätt i hasorna och bara förslagenhet, tur och en järnvilja att komma hem igen gör att företaget lyckas. Detta trots tre eldstrider med fienden och ett flertal nära ögat upplevelser.

Oron inom avdelning Hartikainen hemma i Finland är naturligtvis stor, man sänder iväg spaningsflyg, utan resultat. Det enda man vet via avlyssning av rysk radiotrafik är att någonting är på gång, men man vet inte vem ryssarna jagar.

Därför är lättnaden enorm när fyra nästan ihjälsvultna, skäggiga, trashankar uppenbarar sig vid Jomaljärvi och ros hem av finska militärer från andra sidan sjön. ”Perkele pojkar så ni ser ut”, säger den ena roddaren. ”Vi har varit nästan två månader på patrullfärd”, svarar Vorho. Roddaren skakar på huvudet.

Vorho utnämns senare till Mannerheimriddare 99. Efter återkomsten tas Vorho och hans mannar in på sjukhus i tre veckor. Därefter ansökte de om befrielse från fjärrpatrulluppdrag. Vorho flyttar efter kriget till Sverige. Han avlider i Lycksele 1991.