275 miljoner euro senare är det färdigt

Riksdagshusets renovering blev färdig på hösten. Östnyland fick en guidning i de skinande (nästan) nya lokalerna.

Lite skämtsamt kom renoveringen av Riksdagshuset att kallas Finlands största stambyte. Namnet är, trots den komiska undertonen, inte alldeles orättvist.

I det här skedet har riksdagen jobbat i den historiska byggnaden i drygt ett halvt år sedan renoveringen blev färdig. Biträdande informationschef Rainer Hindsberg ställde upp som guide för Östnyland.

Hindsberg, som sett livet i riksdagen sedan 2001, är sannolikt bekant för många Sibbobor.

FRÄSCHT. Plenisalen blev först färdig. Tekniken testades av beväringar. Bild: Max Nyberg

Många års jobb

Det var i början av 2015 som medierna började notera totalrenoveringen av Riksdagshuset, ett jobb som skulle göras så grundligt att man fick lov att flytta till Sibelius-Akademin i ett par år. Jobbet på huvudbyggnaden, Granitborgen, skulle kosta 125 miljoner euro, och bli färdigt hösten 2017.

Förvisso hade man inlett renoveringsarbetena redan 2007, vilket innebar att hela jobbet skulle gälla hela Riksdagshuset med tillhörande flyglar och byggnader, ta tio år och kosta 275 miljoner euro.

Det som kanske överraskade mest var att både tidtabellen och budgeten höll.

Rainer Hindsberg jobbade i huset redan innan renoveringen inleddes, och fick bevittna såväl planeringsarbetet som själva renoveringen.

– Personligen var jag mest nöjd över att tidtabellen och budgeten höll. Varje gång staten bygger så väntar sig folk att det försenas och blir dyrare än väntat. Vi undvek allt det.

Att just tidtabellen var viktig berodde på att man ville få allt färdigt till landets 100-årsjubileum. Det var ändå på håret att man alls hann, där man enligt Hindsberg tvingades använda marginalerna man hade i tidtabellen.

– Det är ett gammalt hus, så det kom en del överraskningar. God planering långt på förhand gjorde att den höll. Plus att det var ungefär samma team som jobbade med saken under hela processen.

MÖTEN. Det doftar läder i rummet för talmanskonferensens sammanträden. Rummet används för talmännen och utskottens ordförande för att förbereda ärenden. Porträtt av tidigare talmän hänger på väggarna. Bild: Max Nyberg

Intressant jobb

För många Sibbobor kan namnet Rainer Hindsberg vara bekant. Han är ursprungligen från Sibbo, och har fortfarande släkten där. Han har också jobbat på riksdagen sedan 2001 och under tiden sett fyra riksdagsval och när en statsminister avgick.

Via jobbet har Hindsberg en ovanlig inblick i landets politiska läge.

– Det är helt klart att jag får information som inte syns i media. På det viset har jag världens bästa jobb. Jag ser och upplever saker och har aldrig en tråkig dag.

Av den orsaken har Hindsberg också ett lite annorlunda perspektiv på tv-nyheterna. Oftast tänker han på att media i regel fokuserar bara på en sak, trots att en hel del annat intressant är på gång.

– Vissa saker växer och kan bli oproportionerligt stora, så att man inte riktigt känner igen sig. Man kan syssla med femtio olika saker, som betänkanden och utskottsarbete, och allt är relevant och intressant, men så blir bara en sak på tapeten.

Hindsbergs telefon ringer mitt i meningen (den ringer ofta). Tre korta meningar senare lägger han på.

– Det var om Spanien. Riksdagen får besök av Kataloniens ex-president som är i landsflykt, Carles Puidgemont, och det verkar intressera medierna, säger Hindsberg.

Saken blir senare en världsnyhet när Spanien ber Finland gripa Puidgemont som ändå försvinner och senare hittas i Tyskland.

SKINER. Alla ytor är skinande nya. Bild: Max Nyberg

Östnyland

Östnyland är välrepresenterat bland informatörerna, där Barbro Söderlund bor i Borgå. Hon sätter sig vid bordet för att lyssna på diskussionen. Båda konstaterar att man i regel brukar jobba ganska länge på riksdagen när man en gång börjar.

– När jag började blev jag lite förskräckt när de sade åt mig att jag nu har en tjänst till pensionen. Jag var bara 28 år. Vanligen är man ett år här och blir galen och slutar, eller så jobbar man ett år och blir galen och stannar, säger Hindsberg med ett skratt.

Söderlund nickar.

– Det är också mitt längsta arbetsförhållande. Elva år har jag varit här.

Det innebär en hel del intressanta minnen, som presidentinstallationer som vanliga medborgare i regel bara ser snuttar av på tv.

Hindsberg minns ändå statsminister Anneli Jäätteenmäkis avgång bäst.

– Det har nog aldrig känts så dramatiskt här. Det var på många sätt en lång dag som började med statsministerns upplysning. Man kände genast att det var något speciellt, atmosfären i salen var påtaglig, som att något händer. Det förhandlades flera timmar i kulisserna, och det slutade med att hon avgick i brist på förtroende. Det var en av mina mest dramatiska dagar.

SPEL. Ett sidorum vid kaféet används ofta för intervjuer. Här finns också ett schackspel. Bild: Max Nyberg

Rätt färger

Det är ändå renoveringen som Hindsberg skulle berätta om. Han visar plenisalen som är tyst och tom den här tiden på dagen, plenum börjar först klockan 16. Han pekar på statyerna på den bakre väggen.

– De var utlånade till Wäinö Aaltonens konstmuseum från 1969 till 2015. Nu fick vi tillbaka skulptursviten, som är den ursprungliga från 1932 och tillverkad av förgyllt gips. Medan de ursprungliga skulpturerna var i Åbo stod versioner som tillverkats efter Aaltonens död i plenisalen. I samband med renoveringen ville man få tillbaka de ursprungliga, som trots allt bäst motsvarar Aaltonens vision och instruktioner.

Väggarna i salen är täckta av textilier, och den bakre väggen är numera den korrekta blå färgen som hade blivit grå med åren.

– Tyget var vikt bakom panelerna, och därifrån hittade man den rätta färgen.

Det är inte mycket av renoveringen som egentligen är märkbar, också utanför plenisalen. Byggnaden är kraftigt skyddad, och därför har man i praktiken bara återskapat det som varit för att behålla de kulturhistoriska aspekterna. Färgerna är lite klarare, ytorna är lite mera skinande och möblerna är renoverade.

– Marmorn var nästan svart före. Nu är den skinande. Det första jag tänkte när jag såg slutresultatet var också att allt känns mera färggrant och glänsande, säger Barbro Söderlund.

GRANIT. Också trappan renoverades. Bild: Max Nyberg

El och vatten

Den allra största insatsen sattes ändå på det som inte syns – som elsystem, rör och husteknik. Bland annat fick man ett nytt värmesystem, ett nedkylningssystem (som inte alls fanns förut) och nya rör för vatten och avlopp.

– Det var det dyraste och största jobbet, men ingen märker det. Därför kallas det också Finlands största stambyte, säger Hindsberg.

Också trapporna mot Mannerheimvägen krävde en del tid och pengar. Trapporna hade med tiden förskjutits, och när renoveringen inleddes var de nedersta trapporna ungefär en meter på fel ställe. Trapporna revs och stenarna numrerades innan de transporterades till Mörskom för reparationer.

Slutresultatet är lyckat, tycker Hindsberg – något som också avspeglas i besökarantalet som fördubblats. Det kan förvisso delvis bero på att man samlade en kö under åren byggnaden var stängd.

– Jag guidar själv grupper, och har sett hur det blivit allt mera populärt att besöka Riksdagshuset. Det glädjer mig. Vi har ett uppdrag med demokratifostran.

Skrämmande hissar

En som också glädjer sig över den nyrenoverade riksdagsbyggnaden är Otto Andersson, fullmäktigeordförande i Lovisa och till vardags politisk rådgivare för svenska riksdagsgruppen. Också han hann jobba i byggnaden före arbetena började.

– Det är naturligt att man inte gjorde några större förändringar med tanke på att byggnaden är skyddad. Allt känns bara fräschare, säger Andersson.

Och bra så, byggnaden känns värdig.

– Det känns lite som om stämningen påverkar debatten i plenum, som att ledamöterna beter sig med lite större värdighet.

HISS. Otto Andersson är skeptisk till Riksdagshusets berömda hiss Pater Noster. Han ställer ändå upp på en bild som väcker nyfikenhet hos en förbipasserande. Bild: Max Nyberg

Han påpekar också att de många rummen för olika sorters samvaro gör att man träffar människor oftare än i Sibelius-Akademins lokaler.

– Här finns många utrymmen för folk att umgås, inte bara egna arbetsrum. Jag gillar att jobba här.

Andersson är ändå skeptisk till byggnadens mest kända element: den lite underliga hissen med öppna korgar som åker i en cirkel som ett pärlband (ja, det går att åka runt ett varv). Numera är det av säkerhetsskäl bara tillåtet att åka i den så kallade Pater Noster-hissen om man jobbar i huset.

– Jag är lite rädd för de där hissarna, men visst är de fiffiga, säger Andersson med ett skratt.

Riksdagshusets renovering

Sista plenum före renoveringen hölls i februari 2015.

Plenisalen blev först färdig, i januari. I juni var salen full av beväringar som testade tekniken bl.a. med ett belastningstest där alla tryckte samtidigt på samma knapp.

En utmaning var att hålla inomhusklimatet jämnvarmt och torrt. Därför byggdes ett tält runt Riksdagshuset och ett tillfälligt värmesystem installerades.

Samtidigt skickades samtliga ytterfönster till Salo, där de sysselsatte 12 personer i ett år.

De 3 400 originalmöblerna skickades ut i landskapen för renovering och konservering.