Lyckan finns i skogens håvor

Var finner man lyckan? Det har keramikern Tiina Wallius funderat på under det senaste halvåret samtidigt som hon förfärdigat föremålen som bildar den nya utställningen Inför lyckan i Gamla Kaplansgården. Med sin ateljé i Konstfabriken som bas har hon färdats längs minnenas stigar, trampat på sviktande kärrmark och andats in skogens, ängarnas och barndomsnaturens allra käraste gömslen.

Fortfarande andas Wallius samma entusiasm och upptäckarglädje inför naturen, och inspirationen till många av de utställda keramiska skulpturerna och relieferna har hon funnit under långa strövtåg i sina favoritskogar på Svinö.

– Det finns så många läckra former att upptäcka ute i naturen, säger hon.

Känslan då man kliver in på Kaplansgården är också direkt delikat: Från taket hänger en samling vackert ljusgröna, rundade strån på vilka Tiina Wallius trätt solmogna smultron och blåbär – alla formade i lera förstås.

En bit bort hänger en ensam, guldglasyrglimmande version av bären på strå – Marjaheinät som arbetena heter – som en påminnelse om hur det brukar gå med kära gamla minnen; de blir förgyllda med åren. För Wallius är föremålen också ett sätt att föra vidare härliga finländska traditioner.

Väggarna i Kaplansgården fylls av sommarens skörd: jordgubbar, boysenbär, nypon, hallon och tranbär som hon format i halvporslin och sedan bränt och glaserat. Spektret av färger är högsommarskönt, men så har konstnären också jobbat på att få fram de rätta nyanserna.

– Som keramiker får man testa sig fram, och det gäller både föremålen och färgerna. Det är ett långsamt arbete där man bränner provbitar i olika temperaturer för att kolla vad som fungerar.

De keramiska, för hand byggda konstverken har till största delen kommit till i år, och förutom en glaserad kotte av stengods, är skulpturerna och relieferna formade i halvporslin och glaserade. Några rakubrända ekollon som tronar på en piedestal finns också med.

En annan gemensam nämnare för arbetena är att de alla kommer med en humoristisk touch. Det syns till exempel i serierna Mustikkatytöt (blåbärsflickorna) och Suopojat (träskpojkarna) där hon lockat fram små – nästan elsabeskowska skepnader – ur leran.

Lekfullheten tar sig till exempel uttryck i saftiga, mörkblå ränder, som från blåbär på barnhuvud ringlar sig ner över glaserade runda barnakinder. Samma gäller också grabben vars ansikte pryds av en sommargrön lönnäsa.

– Jag är en sådan som gillar att låta fantasin löpa fritt och som tycker om att skapa ohämmat och spretigt, säger Tiina Wallius.

Härnäst är hon nyfiken på vad som kunde skapas med gula näckrosor som förlaga, och för den aktuella utställningen hann hon heller inte hunnit forma sin stora passion för svampar i lera.

Wallius är en flitig utställare och har haft separatutställningar runtom i landet. Hennes följande utställning öppnar i juni i samband med Suvi-Pinx som ordnas i Sysmä utanför Lahtis.