Mycket har jag blivit risad under min långa tidningsmannabana som kåsör. En del rosor har jag väl också fått. Men en sak har jag lärt mej. Man kan aldrig skriva alla till lags. Vid en samhällsdebatt i Arbis passade man på att ge mej ett tjuvnyp.
Pontus bar nog en del av skulden till att Runebergsfesterna inte framstått som demokratiska medborgarfester utan som överklasstillställningar med flärd och glitter. Jag hade ägnat alltför stort utrymme och alltför mycket intresse åt skildringarna av damernas toaletter och herrarnas storkors. I mitt Klipp för den 26 februari 1953 skrev jag då såhär:
Berättar jag om ett storkors på en frackbringa, så snörper alltid någon på näsan och menar att Pontus kunde ha värdigare saker att tala om än bjäfs och grannlåt, skriver jag om ett samtal med en gammal krigskamrat från trossen, retar jag galla på några frontmän, som menar att jag inte varit med om frontliv mer än en kock vid en arméstab, vädjar jag om en slant för ett gott ändamål, får jag höra att läsarna har fått nog av Krigarbyn och Ålderdomshemmet, återger jag några ord av kritik av kamrer Borgman får jag en släng för min eviga kverulans och ger jag uttryck åt min orubbliga tro på att det ska bli samförstånd en dag, blir man irriterad av min evinnerliga optimism.
Jag fyllde mina kåserier med småprat med läsekretsen, och folk började anförtro mej sina funderingar och bekymmer.
När jag berättar en solskenshistoria från landsbygden förargar jag myndiga nämndemän och visar jag på äktfinska tendenser i Borgå, så skriver man elaka spalter om mej i Uusimaa.
Kära läsare, tro nu inte att jag är på dåligt humör, att jag klagar och bråkar. Tvärtom. Jag tycker, att det är härligt att leva och skriva. En och annan är lessen och irriterad på mej, kanske är de många. Men det är verkligen inte det sämsta att bli påskälld. Då vet man att man lever. Men tänk på att jag här skriver kåserier, inte ledare.
Mitt första Klipp såg dagen i Borgåbladet för den 23 oktober 1934. Meningen var att jag under den rubriken skulle saxa små lustigheter ur de tidningar, som jag på tjänstens vägnar varje morron ögnade igenom. Stort värde gav jag inte åt det klippta materialet och min spalt i Dagskrönikan undertecknades därför blott med bokstäverna P–s.
Det blev under årens och decenniernas lopp rätt många Klipp. De återkom lika regelbundet som Dragos, nummer efter nummer. Småningom förvandlade de karaktär. De upphörde att vara klipp ur andra tidningar. Jag fyllde mina kåserier med småprat med läsekretsen, och folk började anförtro mej sina funderingar och bekymmer. Jag fick förtroliga brev, och man tog personlig kontakt med mej på redaktionen. Till slut inkarnerades de bekymrade borgåborna i kamrer Karl Borgmans gestalt. Han promenerar in i spalterna första gången i mars 1938, medan hans svärmor, fru Saxelin uppenbarar sej den 2 november 1939, just vid vinterkrigets inbrott. Trots att personerna är uppdiktade, finns det täckning för det mesta av det de säger och kverulerar om. Deras repliker är ofta ganska exakt återgivna efter samtal i verkligheten.
Helmer Wahlroos var Borgåbladets chefredaktör under åren 1920–1966.
