När tar pandemin slut?

Vi är inne på det tredje pandemiåret, vilket nog börjar kännas långt för vem som helst. Just nu verkar det regna in fler och fler allt mer otåliga diskussionsinlägg och kolumner som tangerar frågan om när och hur vi ska få ett slut på pandemin. Är det när vi alla individuellt bestämmer oss för det, är det ett politiskt beslut, eller är det en fråga om siffror? Och i så fall: vem av oss får bestämma, på vilken nivå fattas det politiska beslutet och vilka siffror ska vi stirra oss blinda på?

Konsensus börjar råda om att det inte finns något “gammalt normalt” att “gå tillbaka” till. Då blir det relevant att fundera på vart vi är på väg och var vi kommer att hamna, både som samhälle och som individer. Pandemin må påverka oss alla på olika vis, men jag vågar gissa mig till att den nog väckt insikter hos var och en.

Det är allmänt sett lite dålig stämning i samhället; det känns svårt att planera, jobbigt att drömma, och tillvaron präglas av oro: för den egna orken, för närståendes fysiska och psykiska hälsa, kanske en oro för samhällets kapacitet. Jag tror många tänker att det hade varit skönt att kunna lita på att någon har koll och fixar allt det här, men ju längre vi kommer desto mer inser vi att nog ingen riktigt vet de rätta svaren. Vissa tycker det är givande att söka syndabockar, andra försöker hitta en “vuxnare vuxen” och så finns det de som tar hela världens alla bördor på sina axlar.