Med Akilles bakom järnridån

Året är 1958. Läget i världen har inte efter andra världskrigets slut ännu normaliserats, utan det kalla kriget mellan öst och väst rasar för fullt. Det idrottsliga utbytet är också minimalt mellan de två blocken, som lurar på varandra bakom en, som det ofta föreföll ogenomtränglig järnridå. Sålunda startade t.ex. det internationella utbytet inom bandysporten i större skala först år 1957, då den första VM-turneringen ordnades i Helsingfors. Jag och min yngre bror Rolf spelade vintern 1958 bandy i Borgå Akilles ́ representationslag. Laget hade föregående år fallit ur den högsta serien,

Mästerskapsserien och dvaldes nu i andra division eller Finlandsserien som den hette på den tiden. Med beaktande av allt det ovan sagda, verkar det idag för skribenten helt obegripligt, hur ledningen för Akilles bandysektion lyckades med konststycket att ordna en turné i österled för ett - måste erkännas - mediokert andradivisionslag. En av eldsjälarna och huvudfixare torde ha varit Raymond Moberg. Resan blev i alla fall av och en februaridag äntrade ett tjugotal förväntansfulla Borgåbor tåget till Moskva för en oförglömlig resa till vår stora granne, som då för tiden låg så oåtkomlig för vanliga turister bakom järnridån.

Att vår turné i Sovjet från arrangörshåll inte betraktades som ett helt vanligt utbyte klubbar emellan, klarnade nog för oss och våra ledare redan i Viborg. Då gränsen passerats och tåget rullade in på järnvägsstationen, möttes vi av en delegation från de lokala myndigheterna, som ledsagade oss in i stationshallen. Här hade ett överdådigt dukat bord ställts upp mitt i aulan. Bordet dignade av mat och dryck och hungriga resenärer lät sig väl smaka. Det spekulerades en del om det rikliga utbudet av dryckjom (skumvin, vodka, konjak) var ett medvetet försök att underminera bandylagets idrottsliga förmåga! Alltnog måltiden drog ut på tiden och en allt oroligare stins för sökte vid flera tillfällen få arrangörerna att avbryta det hela, men Moskva-expressen fick lydigt vänta. Tydligen var direktiven från centralkommittén strikta. Välkomnandet skulle vara tiptop!

I Leningrad (S:t Petersburg) gjorde tåget ett längre uppehåll och då passade jag och min bror på att försöka oss på litet svartabörshandel. Hos Elanto i Borgå hade för ändamålet inköpts två smårutiga, ljusa sommarkostymer till ett kraftigt nedsatt pris.

Utanför stationen vimlade det av skumma individer och kontakt etablerades med två hugade spekulanter. De var mycket försiktiga och tog oss med en skranglig taxi till en mörk rätt avlägsen bakgata, där affären gjordes upp. För att kontrollera kvaliteten på den utbjudna varan, rev en av våra presumtiva köpare en tråd från tyget och tuttade eld på den. Haraschå - inget papper! Nu kunde pengar och kostymer byta ägare. Lyckligt kom vi tillbaks till stationen i tid för tågets avgång. För vår ansenliga bunt rubel- sedlar införskaffades senare i Moskva med benägen hjälp av vår tolk en större burk äkta svart kaviar. Tvåkilosburken såldes efter hemkomsten till restaurang Adlon i Helsingfors. Vinsten för hela transaktionen var betydande!

Väl framme i Moskva fortsatte mottagandet i storståtlig stil. Inkvartering i ett av de finare hotellen i stan, Hotel Metropol och rundvandring med svensktalande guide i Kreml och centrala Moskva med mausoleet och varuhuset GUM. I mausoleet, med Lenins balsamerade kropp blev vi lotsade förbi den långa kö, som ringlade sig långt ut på Röda Torget. En upplevelse att minnas var också, att från hedersplats få följa med en föreställning av den världsberömda Moskva-cirkusen. Framförallt har numren med de dresserade björnarna stannat i minnet.

Nu fick vi också veta, att våra första motståndare var ingen mindre än mångåriga ryska mästarna Moskva Dynamo. Ett chockerande besked, då vi blivit utlovade motståndare av mera moderat klass. Såhär i efterskott kanske ett något naivt antagande från vår lednings sida. Matchen gick av stapeln på klubbens hemmastadion en vardag eftermiddag, varför det var glest besatta läktare som fick bevittna vår förnedring. De vindsnabba ryssarna fullkomligt utklassade oss, de åkte helt enkelt ifrån oss på den finfina snabba isen. I halvtid stod det 8-0 på anslagstavlan. Barmhärtigt nog plockade Dynamo in juniorspelare i andra halvlek och vi lyckades snygga till slutsiffrorna till 12-5. Inte ändå så oävet för ett andradivisionslag mot suveräna ryska mästarna, antagligen ett av världens bästa klubblag på den tiden.

Följande dag bar det iväg österut. Vårt mål, Uljanovsk ligger drygt 800 km sydost om Moskva och halvvägs till Uralbergen. Vyerna utanför tågfönstret under den långa resan var beklämmande, ändlösa slätter med gles, fattig och grå bebyggelse. Staden Uljanovsk (Lenins födelsestad) är idag en modern storstad, men då föreföll den för oss som en riktig håla med låga, nerslitna trähus längs huvudgatan. Här inträffade ett rätt obehagligt intermezzo. Under en promenad stoppades vår grupp av en enarmad äldre trashank. Då vi på hans fråga "Finski poika" svarade jakande, utbröt han i hätska utgjutelser på ryska och visade på sin stympade arm. Hans högljudda gormande samlade snart en hotfull skara åskådare runt vår lilla grupp. Lyckligtvis råkade vår guide, Jurij dyka upp och han kunde sedan reda upp situationen. Ryssen hade förlorat sin arm på Karelska Näset, men blev något blidkad, när en av våra spelare kunde kvittera med att hans pappa stupat där under kriget. Vårt hotell var inte heller i klass med inkvarteringen i Moskva. Bandyn har alltid varit en stor sport i Uljanovsk och vår kommande motståndare Dynamo Uljanovsk, en förening som för övrigt bytt namn flera gånger spelade också i den ryska elitserien. Kan nämnas, att VM i bandy ordnades här vintern 2016.

På den här tiden hade man knappast sett några västerlänningar i de här trakterna och då matchen dessutom hade utannonserats som landskamp, var intresset förståeligt stort. Efter utklassningen i vår första match och efter den kritik mot vår prestation vi fick från våra ryska värdar, var hela laget berett att kämpa för att i någon mån förbättra vårt skamfilade renommé. På matchdagen samlades tusentals åskådare runt den rätt primitiva arenan med skrangliga träläktare. Utanför planen kunde man se fullt med åskådare uppe på omgivande hustak och i träden.

En episod värd att ihågkommas, inträffade då undertecknad före matchen besökte toaletten, ett utedass så placerat att man måste traska förbi huvudläktaren på sin väg dit. Under min vandring tog publiken upp en applåd. Det är nog första och enda gången denna förrättning genererat en sådan hyllning!

Till vår stora lycka var vädret på matchdagen mycket varmt och den mjuka, dåliga isen gjorde att våra motståndare inte kunde utnyttja sin överlägsna snabbhet. Vi var dessutom taggade till tusen och vår kanske större erfarenhet av dåliga förhållanden gjorde att vi kunde bjuda på ett jämbördigt motstånd. Då bollen för det mesta måste spelas i luften, kunde skickliga tennisspelare, som tex vår lagkapten Peki Lindqvist briljera. Efter en verklig kämpamatch från vår sida, slutade bataljen i för den patriotiska publikens vidkommande idealiskt resultat, en knapp hemmaseger med siffrorna 3-2. Efter matchen invaderade publiken planen och alla ville hylla de finska kämparna. Det tog oss säkert en halv timme att nå omklädningsrummet och det var inte alltid så angenämt att utstå den hjärtliga närkontakten med vodka- och vitlöksdoftande supportrar.

Efter matchen i Uljanovsk förändrades våra ryska värdars attityd och vid avskedsbanketten i Dynamos egen restaurang i Moskva var stämningen mycket gemytlig och varm. Följande år kom Moskva Dynamo på svarsbesök till Finland och utklassade ett med landslagsspelare förstärkt Akilles i Borgå och även ett kombinerat lag i Warkaus. Vid besöket överräckte ryssarna åt samtliga spelare i Akilles ryska stålrör att fästa under kängorna. Detts, som de sade för att lära oss skrinna! Bettena var slipade raka i motsats till de bågformigt slipade som allmänt användes i Finland.

Holger Lassenius