1700-talets selfie var ingen lättvindig historia – följ med ÖN på nästa etapp i tidsresan!

För en borgarhustru var det helt i sin ordning att ha lite rondör, den framhävs rentav i den yngre husfrun Holms porträtt. Fotografen Annette Sundström tycker att det idealet kunde lätta på utseendekraven i våra dagar. Bild: Kristoffer Åberg

Sätt foten på ryggen när ni spänner, så snörs korsetten lättare ihop! Så lydde ett praktiskt råd till pigorna som skulle klä 1700-talets överklassdamer. Kroppen var hårt tuktad och bilden utåt strängt formaterad, då – men kanske också nu? Möt två porträttörer från olika århundraden i Holmska gården.

Scen: En strålande sommarmorgon i Borgå för trehundra år sedan. Klappret av fötter mot kullersten och ljudet från hantverkarna letar sig in i finrummen på andra våningen i Holmska gården. I kammaren står kanske Fru Lovisa och får hjälp med påklädningen. Klyftan mellan livet i borgarhemmet och allmogens vardag på gatunivå i det som nu är Gamla stan är bråddjup.

– Skillnaden mellan folk och folk i Borgå den här tiden var väldigt stor. I det här hemmet är det fråga om lyx och om människor som haft råd att klä sig fint och äta gott, konstaterar museilektor Margaretha Jämbäck.

Margaretha Jämbäck tycker om det som tros vara Nils Schillmarks självporträtt. – Det visar en man i sina glansdagar, där man kan ana en sorts självsäkerhet hos en som lever ett gott liv. Bild: Kristoffer Åberg

Utseende och det som i dag kunde kallas "image" var något oerhört viktigt bland de rika och adeln. Det tävlades friskt i utstyrsel – i en sådan skenade takt att kung Gustav III lät standardisera en svensk klädedräkt för att sätta stopp för lyxkonsumtionen av importvaror.

– Den här tidens mode var det mest extravaganta i den västerländska modehistorien. Det är spännande att det också syns i det här huset, om än i mindre skala, säger Margaretha Jämbäck.

1700-talet är det franska hovets storhetstid. Kläder, inredning, bländande material influerar hela Europa.

I salarna dansas det menuett och den pardans i 3/4-takt som senare skulle kallas polska blir populär bland allmogen.

Den första modetidningarna utkommer.

Rika beställer självporträtt av kringresande målare, så kallade konterfejare.

Nils Schillmark är Finlands främsta konstnär, med cirka 200 kända verk.

Fem Schillmark-porträtt hänger i Holmska gården, där han bodde och målade värdarna 1782.

I Sveriges östra rikshalva Finland pågår kronans största byggprojekt under hela seklet: Sveaborgs fästning.

Pesten härjar i början av 1700-talet och två tredjedelar av helsingforsarna dör.

Borgå är en stad med 2000 invånare.

FAKTA

Borgå fyller 675 år

Östnyland gör en reportageserie i samarbete med Borgå museum.

Vi firar med jubileumsåret med nedslag i historien, ett århundrade i taget.

Du kan också lyssna på artikelinnehållet som podcast, i ljudform, på ostnyland.fi.

Tidigare artiklar i serien: 28.1, 26.2, 23.3 och 23.4.

Finland var en del av Sverige, och dit kom nymodigheterna från den stora modedrottningen Marie Antoinette i Frankrike, som till och med bestod sig med en egen "modeminister". Praktiska var kläderna inte. Korsett, många lager underkjolar och en kudde där bak formade kvinnokroppen till en sihuett med trådsmal midja, enorm bakdel och hög byst. Både hår och ansikte pudrades så friskt att dammet yrde överallt – därav orsaken till "puderrummen" i en del slott och gårdar. Pandoradockor, modemodeller i miniatyr och något av Barbies föregångare sändes mellan de olika hoven. Enligt Jämbäck ilade de senaste modenyckerna relativt snabbt också till Borgå, inte minst med kungliga besök.

Det är också intressant att skillnaderna mellan manligt och kvinnligt inte är så stor, större är skillnaden mellan de samhällsklasser man tillhörde. Damer och herrar kunde ha samma färger eller mönster.

– Om vi tänker på porträttet av Lovisa Holm i stora salen, målat tidigt på 1780-talet så har det gått några år sedan den introducerades i Frankrike och hon har redan samma höga frisyr. Det är också intressant att skillnaderna mellan manligt och kvinnligt inte är så stor, större är skillnaden mellan de samhällsklasser man tillhörde. Damer och herrar kunde ha samma färger eller mönster, säger Jämbäck.

Om statusmarkörerna satt som de skulle och börsen tillät var följande steg att föreviga sig själv. Det är här den kringresande porträttören Nils Schillmark stegar in i Borgå år 1782 för att måla familjeporträtt.

HÄR HITTAS ALLA REPORTAGE från stenåldern, 1300-talet och framåt: Borgå stad fyller 675 år .

Bodde hos sin kund

Nils Schillmark titulerades konterfejare – ett namn på dem som målade av folk mot betalning. Han föddes 1745 nära Skellefteå som den yngsta bondesonen i en skara på sex. Ortens kyrkoherde noterade pojkens begåvning och såg till att Nils fick åka till Stockholm för att utbilda sig i måleri hos Pehr Fjellström. Tillsammans reste de två senare över till Finland. Innan Schillmark kom till Borgå hade han bott och arbetat på det kulturella fästet Sveaborg både med målningsarbeten och med porträttbeställningar från befälet. Den här tiden var skillnaden mellan konstnär och hantverkare var inte så klar.

Självsäker och stramt gustavianskt klädd – Nils Schillmark målade något som tros vara ett självporträtt, där också personligheten och livssituationen skvallrar om en man i sina allra bästa år. Bild: Kristoffer Åberg

– När han målade av borgare, adel eller präster bodde han hos dem under tiden. Vi vet inte hur länge, kanske ett par veckor. Det innebar att han lärde känna sina kunder rätt väl, umgicks med dem och åt middag med dem, berättar Jämbäck.

Är hans målningar bara finporträtt eller kan man också se personliga drag i dem?

– Speciellt i de äldre damerna kan man se mycket karaktär. Han jobbade mycket med detaljerna, och var otroligt duktig på sidenrosetter, tygblommor och spetsar.

Vackert, vackrare, vackrast. Frankrike var modelandet nummer ett för trehundra år sedan. Finland låg visserligen lite på sidan, men trenderna nådde snabbt också hit. Bild: Kristoffer Åberg

Porträtten var oftast ovala och målades alltid en face, det vill säga rakt eller snett framifrån. Ett bevarat undantag i Schillmarks produktion hänger på Ateneum. På målningen Smultronflickan poserar den adliga Sibboflickan Ulrika Charlotta Armfelt från Spjutsund i helfigur ute i naturen, klädd i en folklig dräkt. Det porträttet står i bjärt kontrast till den tavla av samma flicka som nu hänger i Holmska gården.

– Där ser man tydligt tidens skönhetsideal. Hon är elva år och klädd för att se ut precis som en vuxen. Hon har en vacker sidenklänning, och samma höga, pudrade frisyr från Frankrike, som påminner nästan om en varmluftsballong och är formad av ett insatt stöd, pomada och djurfett, säger Margareta Jämbäck.

Välstånd och sorg i ögonspegeln

Vad gjorde då de här människorna på dagarna? Margaretha Jämbäck konstaterar att frun i Holmska gården inte enbart gick omkring och var fin, utan också arbetade aktivt med att vara värdinna och förestå hushållet.

– Visst var det fester, men det fanns också de mer ledsamma sidorna av livet, sjukdomar och barndödlighet, säger hon.

Familjen Holm var visserligen välbeställd, men de hade också upplevt tragik. Deras första hem brann ner och gårdens första unga fru dog tidigt. Blicken hos gammelfru Anna Maria är stadig men också aningen sorgsen på det stora porträttet i salen. Också Nils Schillmark drabbades av en personlig sorg.

Gammelfru, änkan Anna Maria Holm bodde fyrtio år med sin sons familj. Hon donerade sitt porträtt till sin sondotter med en känslosam hälsning på baksidan av tavlan Bild: Kristoffer Åberg

– Han gifte sig med en änka i Lovisa på äldre dagar och de fick en efterlängtad son tillsammans. Men sonen dog bara fem år gammal och det föranledde ett långt stopp i Schillmarks produktion.

En presentation av Schillmark avslutas hjärtskärande med tre ord "Han dog fattig". Hur var det med arvodena?

– Ersättningarna för porträtten handlade nog inte om några stora summor, konstaterar Margareta Jämbäck.

På en av väggarna i gården hänger något som tros vara ett självporträtt av konstnären i den gustavianska nationella dräkten. I blicken glimtar något som kunde vara … självmedvetenhet? Det är ett tidigt porträtt som visar bilden av en man i sina glansdagar – lika välklädd och pudrad som de hundratals han avbildade.

Konterfejare med kamera i hand

Den här dagen låter ÖN Nils möta sin nutida kollega. Anette Sundström titulerar sig bland annat livsstilsfotograf. Hon är en omtyckt familjefotograf och har kammat hem fina placeringar i nationella tävlingar om årets bröllopsfoto. I vår knep hon en andraplacering. Hennes bilder är ofta drömska och visuellt tilltalande. Sundström begrundar fundersamt Schillmarkporträttet medan hon svarar på om de Borgåbor hon, likt konterfejaren, ser genom sin kameralins är lyckliga och mår bra:

– Jag träffar ju jättemycket unga familjer och tycker att de vill ta till vara tiden med småbarn och njuta av den mer än jag gjorde när mina barn var små. Jag ser ju bara en liten del av deras vardag. Men under en nyföddsession kan vi sitta tre timmar och prata allt möjligt om förlossningar och annat tillsammans. Då hinner jag ta del av många ljuvliga historier – men förstås också ledsamma saker, säger hon.

En bra bild kan handla om en nanosekund, där en mamma och ett barn ser på varandra, eller om detaljer som vissa rynkor hos gamla personer.

För Anette Sundström gick fotograferandet gradvis över från en hobby till ett yrke. Det började med bilder på bekantas barn och nyfödda babyer –  i dag har hon flera år försörjt sig med hjälp av kameran och dyker upp i Holmska gården direkt efter en dagisfotografering.

Var fångar man en människas personlighet i en bild?

– Ögonen är nog viktiga. Jag försöker få mina kunder att le – utan att det blir ett påklistrat smil där ögonen inte är med. Det brukar lyckas om deras barn eller någon annan är med, då kommer personligheten naturligt fram. En bra bild kan handla om en nanosekund, där en mamma och ett barn ser på varandra, eller om detaljer som vissa rynkor hos gamla personer.

Anette Sundström tycker inte att traditionella skönhetsideal styr vad eller vem som är vackra. Hon anser att alla har något vackert i sig.

Anette Sundström har två år i rad hamnat i topp bland landets bröllopsfotografer. Hon fångar ögonblick som kunderna vill minnas. Bild: Kristoffer Åberg

– Mammor med graviditetkilon och osäkra tonåringar som slappnar av och blir sig själva eller en medelålders kvinna är så otroligt vackra, allt det är jättefint! säger hon.

Tycker du att vi har realistiska inre bilder av oss själva?

– Nu fotas det ju jättemycket och folk är väldigt medvetna om hur de ser ut. Man fastnar kanske också i en uppfattning om sitt utseende. Många har tagit mycket selfies och har inlärda miner som de tar fram när de tar fram en kamera. Studenterna är den största utmaningen. De vet exakt hurdan bild de vill ha – men den är kanske inte den jag vill locka fram. Om jag då lyckas få dem att slappna av och vara sig själva är det ofta mammorna som kommer och tackar efteråt.