Rapporteringen kring Finlands medlemskap i Nato kan knappast ha gått en enda själ förbi. Det som jag reagerade på, var den högtidliga stämningen som svävade runt hela ärendet. Det fick mig att rysa. Helt som om ingen plötsligt kom ihåg varför vi nu plötsligt ville ansöka om medlemskap.
Det handlar ju inte om att dörren nu först skulle ha öppnats, Nato skulle säkert ha välkomnat oss redan tidigare med öppna armar, men hittills har Finland alltid förespråkat sin neutralitet. Om inte Ryssland hade attackerat Ukraina, skulle vi inte idag vara med i Nato. Varför jublar vi över det?
Ryssland anses nu vara en så pass opålitlig granne att vi efter alla dessa år måste ansluta oss till en försvarsallians och istället för att tycka att det är obekvämt, sorgligt och oundvikligt, tycker vi att det är en orsak för fest. Fram med skumpan!
