Den liberala summan

Många små liberala delresonemang får inte tillsammans urvattna den stora idén om människans frihet.

I knepiga lägen får man ibland ta till den pedagogik som den politiska satiren har sjösatt på Alexander Stubbs bekostnad. "'Tre saker', sa Stubb" har förmodligen redan etablerat sin plats i finlandssvensk muntlig tradition.
Men till allvaret om knepig samhällsdialog:
Ett: man måste kunna sammanfatta de goda sidorna av sin sak så tydligt som möjligt.
Två: man måste kunna erkänna det som motsäger ens egen sak så ärligt som möjligt.
Tre: man måste kunna avväga för och emot så klokt som möjligt – utan att ge upp sina egna grundvärderingar.
Den pågående flyktingkrisen är en bra övning. Många häpnar visserligen över att ett inflöde om 33 000 människor, inkvarterade på existensminimum och nästan osynliga i vår gatubild, ska ha fått det här landet på knä.
Men det är dagens dialogövning, efterhand kommer det nya.
Man måste kunna säga saker som de är, korrekt, måttfullt och ärligt. Också vi journalister har fått känna på det: att man ska vara konsekvensneutral, det vill säga berätta också sådant som är trist, nedslående och gör våra läsare besvikna – om det är relevant. Det gäller också när vår information eldar under en konflikt som ingen önskar.
I det stora hela får man ändå inte sälja ut sin grundläggande värdering, som i vårt mediehus är att vi vill se ett samhälle som är frisinnat, vilket också ska förstås som mångkulturellt.
Liberala värderingar urvattnas däremot i vår tid lätt genom att de ibland står i strid med varandra och ger oss ett slags "jo-men..."-diskussioner.
Vi säger ja till invandring. Men vi vill också behålla vår kvinnosyn och kvinnofrid, åtminstone så långt den hittills varit det, intakt.
Vi säger ja till invandring. Men vi vill att finländsk lag ska följas och vill inte ha traditionsbunden rättstolkning av typ sharia ens som komplement. Vi vill i regel inte se religion få mera inflytande i ett västerländskt, sekulariserat samhälle.
Vi säger ja till invandring. Men vi vill inte att vår demografi ska förskjutas så att en del kommuner har avsevärt fler män än kvinnor, vilket är läget redan nu.
Vi säger ja till invandring. Men vi vill inte att hon som får jobb på barnens dagis ska ha niqab som döljer hennes ansikte – även om hon med sin röst, sina ögon och sitt kroppsspråk kunde göra ett gott jobb.
Räknar vi ner alla dessa liberala argument som mellansummor blir det lätt så att totalsumman lyser rött, och får det att verka som om invandring kanske trots allt inte är så bra. Och i synnerhet om våra populistiska och rasistiska meningsmotståndare norpar våra siffror och börjar bolla med dem, blir det alldeles säkert så.
Därför är jo-men-resonemangen knepiga, rentav för landets president. Det var kanske därför Sauli Niinistös tal i riksdagen häromveckan kändes som om han hade redigerat det i Word så många gånger att helheten till sist blev motstridig och obegriplig.
Det hedrar oss inte om vi en vacker dag kommer till samma ogina hållning till invandrare som Timo Soini, Hommaforum och Rajat kiinni – bara för ursäkten att vi kom dit en lite mera intellektuell väg.
Det är samma pinsamma skenhelighet i det som för den herre eller dam som tror att en fräckis eller en kränkande vits blir rumsren om den bara formuleras på en tillräckligt hög intellektuell nivå, med exklusiv wit, liksom.
Det finns en orsak till att liberala värderingar traditionellt kopplas samman med bildning.
I ett liberalt samhälle, där människor fritt väljer sin plats på jorden är gemenskapen konstruktiv bara om den samtidigt har ett inneboende mål att diskutera med varandra, bildat. Att vi orkar väga många olika faktorer mot varandra. Att vi är beredda nötas mot varandra. Att vi i de svåraste dilemman bara får acceptera att en del tillsvidare är olösliga och att vi får lov att leva med dem.
I den akuta samhällssituationen just nu är det helt enkelt bara bra att ha tänkt färdigt – "tre saker, sa Stubb" – och ha vissa prioriteter på rad innan man öppnar munnen, eller dyker som en falk mot tangentbordet.