Symfonins struktur ger mervärde åt stor roman

Tre systrar och en berättare hade som en klargörande pendang: roman i fyra akter och höll sig därmed till teaterstyckets dramaturgi.

Där musiken började är symfoniskt till sin uppbyggnad, vilket närmast framgår mellan raderna i boken. Med kraft och emfas slår Lars Sund an romanens grundläggande teman, klangbilder han senare återkommer till gång på gång med både förnyad styrka eller som så småningom avtonande ritardandon.

Det innebär att Lars Sund frångår en kronologiskt rätlinjig struktur, vilket ändå knappast gör läsandet svårare. Med anslag i tidigt 1960-tal och slutklanger från nutid tar författaren med sin läsekrets till ett för honom typiskt universum i en ”cellulosadoftande österbottnisk hamnstad”. Och här handlar det inte om några ytskrap för alla personer i romanen mejslas fram på djupet.

Handlingen pendlar mellan det vardagsrealistiska och det dramatiska, det kärleksfulla och det djupt mörka, men Sund ger också utrymme för en magisk realism. Den realiseras i romanens berättare, assisterad av en skrivlärare. Berättaren har en skärv i sitt öga, som får honom att se döda människor, närmare bestämt Odin Sikström, lokal tonsättare, plåtslagare och cyklist, som under sin livstid kommer att spela en avgörande roll för huvudpersonens, musikern Alf Holms, livsval.

Förutom Alf Holm, som vi återkommer till, träder trion Ulla-Maj Holm, Maggi Schalin och Iris Myllymäki från Tre systrar och en berättare på nytt fram.

Maggi Schalin, kraftkvinnan i äktenskapet med den veka, alkoholbenägna direktör Göran Schalin, har tre döttrar, Neppe, Bambi och Hajje. De kommer alla att spela viktiga roller i Alfs utveckling som musiker och människa. Iris igen är den uppburne sångerskan som Odin Sikström bland annat lyckas engagera för att sjunga Plocka vill jag skogsviol på en av honom utgiven skiva med Sikström själv vid pianot. Skivan säljer han på cykelfärder från dörr till dörr.

Ulla-Maj är mor till Alf Holm folkskolläraren som blir riksdagsledamot, dock inte med stöd av avundsjuka SFP:are utan av en lokal tidigare riksdagsman från SDP. Rättvis, men enveten och konservativ, har hon stora problem med att godkänna att hennes som blir musiker, och när han väl lyckas med sitt företag, vaktar hon avundsjukt över honom och de kvinnor som korsar hans vägar.

Denna schematiska inblick i romansymfonins centrala teman förbiser naturligtvis alla de läckra passager och utsprång Lars Sund är en mästare på att skriva in i partituret.

Här finns en humor, på lokal dialekt eller normalsvenska, och ett rättvisepatos, som tillsammans med en långt driven insikt om mänskliga tillkortakommanden och drivkrafter mot framgång gör romanen till stor och givande läsning.

Lars Sund har nämligen en säregen förmåga att skriva om personer man verkligen bryr sig om.

Naturligtvis fascinerar Alf Holm och hans bana fram till berömd musiker läsaren mest. Den går framåt via en avstickare med familjen till USA i början på 1960-talet, där skolans musiklärare inser att gossen har absolut gehör och är en talang som inte får förspillas.

Under skoltiden i tonåren då Alf tar pianolektioner och köper sig en saxofon, dras han till kretsar i hemstaden som lyssnar inte bara på pop utan även fusions jazz och inte minst Frank Zappa: ”Den enda som gör musik värd att lyssna på” som han säger i en intervju lång senare.

Då har han redan med fyra andra frackklädda musiker chockerat publiken på en självständighetsfest i Vasa 1989 med en sågorkester spelande Finlandia, studerat musik vid Juilliard School i New York och slagit igenom internationellt med operan Tom of Finland.

Som en av Alf Holms krävande lärare vid Juilliard School understryker, hjälper det inte att vara begåvad och kunna sin musik utan och innan, man måste ha ett personligt tilltal för att bli en säregen och nyskapande musiker. Det här gäller förstås alla konstarter, vilket Lars Sund med sin fantastiskt fina roman är ett levande bevis på.