Adrian Perera exponerar rasisten i dig och mig

När prisbelönte poeten Adrian Perera växte upp var hans favoritplats biblioteket i hembyn Sävträsk, Liljendal. Där kunde han fly in i seriealbumens värld, med ljudet från bibliotekarien Eivors klinkande stämpel som det enda som bröt tystnaden.

FIKTION. – Det finns lättare sätt att prata med sina föräldrar än på vers, säger prisbelönte poeten Adrian Perera till dem som tänker att lyriksviten White Monkey är självbiografisk.
Petra Lind
11.01.2018 19:15 UPPDATERAD 12.01.2018 12:48
– Jag gillade jättemycket att vara på bibban. Det var ett fint ställe för en som jag, som inte vet vad den vill syssla med och inte gillar sport.
Det säger Adrian Perera, uppvuxen på den östnyländska landsbygden och bosatt i "superfina, vackra Liljendal" tills han fyllde nitton. I höstas debuterade han med lyriksviten White Monkey (Förlaget) där han på träffsäkra rader berättar en problemkantad historia som kunde vara hans egen. I dikterna ger han röst bland annat åt en lankesisk mor och en finlandssvensk far samt deras son.
Hon stiger ut ur bilen och blir bara där och stå.
Stirrar på åkern
och grannarna och huset.
Hon har säkert aldrig sett något liknande.
Om det inte var för rocken skulle hon
försvinna i natten.
I oktober fick Adrian Perera Svenska Yles litteraturpris för White Monkey, och i motiveringen beskrevs volymen bland annat som "ett sorgligt aktuellt verk i det rådande kyliga och rasistiska samhällsklimatet". Så fungerar även etiketterna vit respektive icke-vit, liksom tillhörighet och utanförskap, som centrala teman i dikterna.

Exakt och lättläst

Tematiken är central för lyriksviten, men Adrian Perera har också jobbat mycket med formen. Dikterna är lapidariska, genomtänkta, slagkraftiga bland annat tack vare en exakt lek med radbyten.
– Jag har jobbat mycket med att försöka få texten så lättläst som möjligt. Nu undrar jag emellanåt om jag gjorde den för lättläst. Dikterna jobbar bland annat med olika maktpositioner, litterära hänvisningar och symbolik som går helt förbi om texterna uppfattas som självklara.
Jag har jobbat mycket med att försöka få texten så lättläst som möjligt.
I dikterna förekommer också en finlandssvensk journalist: en karaktär som varken uppfattar sin egen makt eller tar ansvar för sitt beteende.
Hon frågar om jag ser mig själv
som finländsk?
Jag frågar om hon gör det?
Hon ler.
"Vad har det med saken att göra?"
Perera påpekar att karaktären är tänkt att representera makthavare i vidare bemärkelse.

Makten och människan

– Jag ville ha ett möte mellan makten och en vanlig människa. Eftersom politiker sällan talar med vanliga människor förutom i valsammanhang, och en brun man i polisförvar väcker fel konnotationer hos läsaren valde jag en journalist. Journalistens avsikt i dikterna är irrelevant, det är resultatet av intervjun som räknas.
Perera nämner knivhuggningen på Åbo torg i somras som ett exempel där makthavare på olika nivåer skapade en situation som var farlig för en del av befolkningen.
Jag ville ha ett möte mellan makten och en vanlig människa.
– Inrikesministern, medierna och polisen gick ut med information utan någon tanke på hur det skulle inverka på muslimer eller bruna människor i Finland. Vi lever trots allt i ett land som uppfattar "muslim" eller "brun" som synonymer till "farlig". Är det verkligen att ta sitt journalistiska ansvar att gå ut med att förövaren skrek "Allahu Akbar", med hänvisning till ett Youtube-klipp med dålig ljudkvalitet i den situationen?

Hur ser rasismen ut?

Att det förekommer rasism i Finland – precis som i resten av världen – är enligt honom ingenting att hymla med. Folk behandlas olika bland annat utifrån etnicitet, kultur och religion, och han upplever det som viktigt att dels kartlägga vilka uttryck rasismen tar, dels fundera på hur var och en av oss kunde agera annorlunda; på gräsrotsnivå, just du och jag, på kaffestunden på torget eller på rökpausen på den lokala macken.
Min far och hans vänner
blåser röken ur näsborrarna
och talar om sanning.
---
"Ingen sköter om en hemlös finne
som bor i en låda på gatan
men svartingar har man råd med
hur mycket som helst."
Det är nästan så man kunde gråta, säger de.
"När slutade finnen komma först?"
Jag frågar varför inte hela folket kan komma först.
Mina far påpekar att det är exakt det de säger.
Finnarna först.
För tillfället bor Adrian Perera i Göteborg där hans fru Ylva Perera studerar, och upplever ett annorlunda samhällsklimat. Sverige har haft mera invandring än Finland, och det över en längre tid. Resultatet är en större villighet att erkänna att rasism förekommer i samhället.

Delade upplevelser

– Självklart förekommer det rasism i Sverige, men skillnaden är att det finns en ljudligare opposition. Det finns flera som tänker på vad rasism är i Sverige än i Finland. Det finns en större sannolikhet att man träffar på någon som delar samma upplevelser, någon som kan bekräfta att det man råkar ut för verkligen är rasism, och inte bara påhittat. Med sin minimala invandring har Finland lyckats skapa en situation där det verkligen är svårt att tala om rasism, säger han.
Varje gång jag går på fest
tvingas jag utreda mitt släktträd.
Efter några glas frågar alla
"Varifrån är du
egentligen?"
Mina vänner ser storögt på medan det händer,
de kan inte förstå att någon skulle tro att jag är
något annat än vit.
För dem är det självklart.
Jag har alltid trott att du är finsk, säger de.
– Det behövs bättre och mer kritisk granskning av de här fenomenen, med målsättningen att verkligen hjälpa de som drabbas av rasism, inte skydda dem som drivs av sina rädslor eller fördomar, säger Adrian Perera.

Kulturtalang

Göteborgsposten lyfter fram Perera som en av de lokala kulturtalangerna att hålla ögonen på år 2018. Diktdebuten, men framför allt essän Att vilja fly sin egen hud, som han skrev för HBL efter bokmässan i Göteborg, gör att tidningens kulturredaktion tror att Adrian Perera hör till namnen inom kultursfären som "alla kommer att prata om".
Det behövs bättre och mer kritisk granskning av de här fenomenen.
Det kan han gotta sig åt, studenten som skrev C i modersmål från Lovisa gymnasium, och som egentligen alltid – ända sedan han var liten – gillat att tala mera än att skriva. Ursprungligen tänkte grabben från Liljendal bli skådespelare, men i stället blev han journalist, litteraturvetare och nu också publicerad poet.
Och mer ska det bli.
Strax före nyår blev Adrian Perera klar med sitt följande manus, ett litterärt arbete som följer helt andra lagar än White Monkeys ordknappa versrader. Nu har han skrivit en lång, "mera vildvuxen" dikt, där inspirationen till formen är hämtad ur Nobelprisbelönade Harry Martinsons science fiction-epos Aniara.
– Tematiskt sett rör jag mig lite i samma spår som tidigare, men #metoo-kampanjen har berört mig mycket och fått mig att syna min maskulinitet.

Nedtystat fenomen

Perera ser vissa likheter i mekanismerna som styr rasism och sexuellt våld – bägge fenomenen försöker man hellre tysta ner än vidkännas – men det finns också en stor skillnad. När kvinnor nu är trygga nog att tala ut som sina upplevelser, oavsett hur socialt stigmatiserande det kan tänkas vara i ett Svenskfinland "där alla känner alla", så är det en trygghet som inte finns när det handlar om rasism.
– Orsaken till att #dammenbrister fungerade så bra var att de hör kvinnorna kunde se och stöda varandra, på olika nivåer i samhället. Hade berättelserna tagits emot av en helt manlig journalistkår, en helt manlig politikerskara, hade det aldrig resonerat i samhället. De hade tystats ner, eller mötts av en massa oförstående frågor – vilket det förvisso också gjorde, men inte endast. När det gäller rasism finns det ingen enad front och få makthavare som kan känna igen sig i berättelserna. Finland fick trots allt sin första svarta riksdagsledamot 2011.

Adrian Perera

Adrian Perera debuterade hösten 2017 med lyriksviten White Monkey som fick Svenska Yles litteraturpris.
Bor just nu i Göteborg, men är uppvuxen i östra Nyland, i Liljendal.
Jobbar som frilansjournalist, har också studerat bland annat litteraturvetenskap och engelska.
Vann första pris i Arvid Mörne-tävlingen år 2016 för en serie dikter som till vissa delar påminner om de i White Monkey.

Vit och icke-vit

Det är Perera själv som bollar med uttrycken "vit" respektive "icke-vit" i ett försök att förstå inskränktheten i det finländska samhället, och samtidigt få grepp om vad som händer när trångsyntheten sträcker sig bortom färg och nationalitet.
– Du ska inte bara vara född i Finland, du ska ha rätt efternamn, ha rätt bakgrund och klass. Helst ska du också ha rätt sexuell läggning och könsidentitet.
I White Monkey skriver Adrian Perera om en familjekonstellation som kunde vara hans egen, och både hans lankesiska mor och hans finlandssvenska far har läst dikterna och frågat "är det där jag?". Det är det inte, allt är fiktion förutom problemen, såsom han skriver i förordet till boken.
– I diktsviten har jag snarare velat visa på olika situationer som skapar en känsla av otrygghet, en där den andra kulturen inte har någon relevans eller praktisk nytta. Den hjälper dig inte att få ett jobb, eller ens att finnas till.
Min mor säger att jag ska skriva ett förord.
"Säg att du inte menar något illa.
Att du älskar Finland."
---
Hon är rädd att finländarna ska känna sig hotade.
Du måste vara tacksam, säger hon.
Tack.

ANDRA LÄSER