Yttrandefrihet

Yttrandefriheten och dess gränser har i år varit på tapeten i Sverige både med anledning av Almedalsveckan och inför Göteborgs bokmässa. Diskussionen har handlat om huruvida rörelser och förlag med rasistiska eller nynazistiska kopplingar skall ha rätt att medverka. Polisens motivering i fråga om Almedalsveckan var att yttrandefriheten inte kan begränsas. Liknande argument har framförts även av bokmässans arrangör, trots påtryckningar från många håll.

Yttrandefrihet är en grundsten i ett öppet och demokratiskt samhälle. Samtidigt är det uppenbart att det är en frihet som kan missbrukas, liksom alla andra medborgerliga rättigheter. Men vad vill yttrandefriheten egentligen garantera?

Yttrandefriheten berör relationen mellan individen och statsmakten. Det handlar alltså om rätten att föra fram åsikter och övertygelser, utan att behöva löpa risk att drabbas av censur eller repressalier. Däremot ger inte yttrandefriheten någon rätt att svartmåla eller angripa andra människor. Rätten att uttrycka sig själv ger ingen rätt att förtrycka en annan.

Filosofen Mio Lindman skrev förra veckan en tänkvärd kolumn, där hen ifrågasatte begreppet åsiktsfrihet. Åsikt behandlas ofta som en ståndpunkt, som man inte behöver ta ansvar för. När man ställs till svars för ett kontroversiellt uttalande kanske undanflykten låter: jag uttryckte bara min åsikt, andra får tycka som de vill. Därigenom ger man sken av att åsikter inte förpliktar till någonting, och om någon blir ledsen över vad vi har sagt är det hens eget fel, inte vårt.

Ord är aldrig bara ord. Genom dem formar vi verkligheten och vår bild av medmänniskorna. I Jakobs brev i Nya testamentet påpekas att människan har lärt sig tygla nästa alla varelser, men inte sin egen tunga – och tangentbord, borde vi tillägga i dag. I förra söndagens Helsingin Sanomat berättade biskop Irja Askola om de kränkande och elaka meddelanden som hon fått under årens lopp, bara för att vissa provoceras av att hon som kvinna är biskop. De som anklagas för sexism eller rasism försvarar sig ofta med att de bara framför sina åsikter, trots att dessa inte är politiskt korrekta. Begreppet "politiskt korrekt" används som en förklenande benämning på de åsikter som man kan föra fram i offentligheten utan att drabbas av kritik från journalister eller politiska beslutsfattare. Att vara politiskt inkorrekt skulle då vara liktydigt med att våga säga beska sanningar.

Etablissemanget och medievärlden behöver utmanas och ruskas om. Men om man framför påståenden som kränker andra människors värde och ifrågasätter deras rätt att vara sig själva, då kan man inte gömma sig bakom yttrandefriheten eller rätten att utmana politisk korrekthet. Intolerans behöver inte tolereras. För egen del kan vi försöka vända andra kinden till, men vi får inte lämna en tredje part i sticket. Yttrande- och åsiktsfriheten ger ingen rätt att förstöra livsglädjen och tryggheten för en annan.