3

Dialekt och parodi roligast i humorshow

Uppdaterat

27.1.2012 kl. 16.45

Publicerad

27.1.2012 kl. 16.42

Showen underströk en vid det här laget rätt välkänd sanning: det är inte lätt att vara rolig, inte ens om man har ett så intimt och professionellt förhållandet till komik som Saanila och Wickström.

Å andra sidan kan väl ingen heller på allvar påstå att duon skulle vara tråkig eller inte förstå hur man skall röra sig eller se ut för att ge ett komiskt scenintryck. Kavaj och slips fungerar bra liksom ståuppkomik, varvat med avslappnade stunder i soffhörnan och tecknade gubbar i videosnuttar.
Också föreställningens rytmik, ett ständigt ordflöde, munvighet och själva engagemanget löpte just så bra man hade lov att vänta sig. Däremot ville själva roligheterna, det vill säga vitsarna, poängerna eller vad man nu vill kalla dem, inte alltid ta skruv, vilket i sin tur betydde en del halvplatittyder och outvecklade idéer.

Humordefinition

Att inledningsvis kommentera och jämföra de tio gammaltestamentliga budorden med dagens vardagsverklighet fungerade ändå hyggligt. Rätt snabbt insåg man också att budorden skulle ta slut bara ett stenkast in i föreställningen, vilket utnyttjades som en del av showens gags.
Stans och Andrés definition av humor, som allt det vi uppfattar som utanför det traditionella, hade en finurligt vetenskaplig rolighetsknorr: dialekt är rolig för att den skiljer sig från normalspråk, samma gäller uttal med utländsk brytning, osv.
Däremot blev skämten om vår finlandssvenska snapsvisekultur för lång och tradig. Och att sjunga Vårt land som allsång i bossanovatakt var heller ingen höjdare.

Dialektala och parodiska toppar

Men visst fanns det toppar. Överväxeln lades i ordentligt när Anders Wickström med glödande inlevelse utredde varför de som var födda på 1970- och 1980-talet fick uppleva så mycket skit - då hade t.ex. tv:n hade bara två kanaler och stod där som en möbel bland andra och skräpade i 17 timmar medan de egentliga sändningarna höll på i futtiga sju timmar.
André prickade också in några rena fullträffar på bred Sibbodialekt och på österbottniska, såsom i parodin på Star Wars - " pojk, har du starkströömin med dig?"
Också Stan Saanilas parodi på islänningarnas sätt att tala och på Jörn Donner och hans kastrerade katt var ädlaste humor, liksom frågetävlingen med ordlekar - vad kallas en finlandssvensk spermabank?  jo, sås och kopp.