3

Mellan drama och komedi

Uppdaterat

6.2.2012 kl. 14.52

Publicerad

6.2.2012 kl. 11.47

I pjäsen ställer Janus Putkonen i alla fall några helt berättigade frågor som avspeglar kärnan i dagens affärsliv och samhällsklimat: har vårt habegär inget slut och är vi som människor förutbestämda att alltid söka efter mer och mer?
Valaskala (Eila Diekmann) som äger ett flott men konkursmoget modehus är i den kontexten urtypen för framgången och dess baksida: rik, välsituerad och på höjden av sin karriär ser hon pengarna framför människan samtidigt som hon är elak och mycket ensam. Det får den unga dräktdesignern Varpunen (Donita Lampinen) erfara när hon som oskyldig spelbricka utsätts för sin arbetsgivares nycker och känslokast.
I bakgrunden rör sig den förfinade hovmästaren George (Janne Keskilallio), en trogen betjänttyp som samtidigt ser, hör och vet allt. I environgerna smyger också Varpunens före detta trumpetarkärlek (Leo Kylätasku) och i ett hörn av rummet ruvar den kluriga, köttätande växten Rex Rudolf (Sanna Saarnio).

Färdigtuggat men… bra skådespel

Det pjäsen handlar om har egentligen redan sagts med större pondus och elegantare i filmen Djävulen bär Prada med Meryl Streep och Anne Hathaway.
På några undantag när är Valaskala och Varpunen för karikerad för att fungera som komedi och för färdigtuggad och konventionell för att slå an som drama. Dessutom är vissa monologer omotiverat utdragna och handlingen sävlig med snudd på långtråkig.
Men skådespelarna kan inte beskyllas. Eila Diekmann gör en suveränt expressiv rollprestation, men det börjar finnas en risk för att hon fastnar just i roller, där bombastiskt överspel är tillåtet. Eila kan så mycket mer och har ett så brett register att man förunnar henne också djupare tolkningar.
Nyförvärvet Donita Lampela med scenerfarenhet på Teatteri Imatra i över tio har däremot tilldelats en betydligt mer naturalistisk roll, som hon dessutom gestaltar med både eftertryck och kunnighet, trots att den är rätt svårspelad.
Janne Keskilallio är också säker i sin betjäntroll, fastän man undrar vad en skotsk betjänt har att göra på ett modehus. Svaret finns i dramaturgin som ger Keskikallio en oväntad nyckelposition mot slutet.
I samma veva debuterar också Leo Kylätasku och med mycket gott resultat i sin första talroll, som modegurun Pierre Laurent.
Sist men inte minst måste man ge en eloge för Janus Putkonens stildrag att i kolhydratdieternas förlovade tidevarv ta med den makabra köttätande växten som metafor för pjäsens mörka undertoner. Sanna Saarnio svarar i sin dramatiska växtkreation för små underverk, och hon gör det med enbart mimik och plastiskt ormliknande handrörelser.

Valaskala ja Varpunen

Borgåsalen, Mannerheimg. 20
Regi och manus: Janus Putkonen.
Dräkter och visualisering: Anne Ratia
Maskering: Sanna Saarnio
Musikval: Vilami Mehto, Leo Kylätasku
Pianomusik: Eric Satin
I rollerna: Eila Diekmann, Donita Lampinen, …
Janne Keskikallio, Leo Kylätasku, Sanna Saarnio.
Premiär: 4.2.
Speltid: c. 2 t inkl. paus
Visas ännu 9 ggr t.o.m. 17.3.