5

Zholdaks Morbror Vanja är …ett paket som man köper

Uppdaterat

24.11.2011 kl. 20.50

Publicerad

24.11.2011 kl. 14.32

Närmare fyra och en halv timme pågår Andriy Zholdaks Morbror Vanja på Klockriketeatern, men när ljusen slocknat och den sista tonen klingat ut är en sak säker: demonregissören från Ukraina har gjort en historisk uppsättning av Tjechovs klassiker.

I valet mellan att förenkla eller förstora har Zholdak satsat på det senare alternativet. De trötta, nötta och livsleda människorna på professor Serebrjakovs (Anders Larsson) lantegendom är som jagade av demoner när de stormar fram som på en överspänd fiolsträng, färdig att brista vilket ögonblick som helst.

Pjäsen börjar också med storm och hällregn, vattnet öser ner och väter ned allt och alla i sin väg. Men under de inledande femton minuterna uttalas inte en replik. I stället markeras scenens fästpunkter: vattenbassängen med brygga mot verandan, vardagsrummet, köksregionen.
Vatten och andra naturljud spelar en avgörande roll, åskan går, vinden ryter, solen skiner i videosnuttar mot väggen, fåglar kvittrar, hönor kacklar, kor råmar, det doftar hö och lantliv och överallt vilar en klaustrofobiskt tryckande varm stämning, frammanad med ljus och ljud.

Galenskapens hemvist

Visst görs det hela tiden nya goda Thechovtolkningar, det finns något evigt, skirt och undflyende i hans texter om människor med så litet att göra att de hänger sig åt navelskådning med alla sina kärleksbekymmer, ekonomiska problem och en överhängande risk att tvingas sälja sin gård.

I Zholdaks Morbror Vanja går första akten i huvudsak framåt i galenskapens tecken, människorna är som karikerade zombier, som än kastar sig i bassängen, än häller vatten över varandra eller bara går varandra på nerverna i största allmänhet. Det bjuds på en snabbis mellan professorn och hans unga, vackra hustru Jelena (Krista Kosonen), ett samlag som hon med sitt mot publiken vända stela ansikte visar att hon hatar över allt i världen. Allt är synintryck, dofter, ljud och bombastiskt spel på bekostnad av de känsliga replikerna.

Känslostormar

Men det tar sig, Zholdak har tänkt ut en helhet som håller från början till slut. I andra akten får replikerna fotfäste, samtidigt som känslostormarna tar fart på allvar.

Och det gör de mellan Jelena och läkaren Michail (Jan Korander), mellan Jelena och den i henne olyckligt kära morbror Vanja (Jussi Johnsson) samt den i sin tur i läkaren olyckligt förälskade Sonja (Alma Pöysti), professorns dotter från ett första äktenskap. Litet vid sidan om men ändå med i handlingen finns den ruinerade godsägaren Ilja (Anders Slotte) och professorns första hustrus mor Maria (Janina Berman).

Och de flesta på godset inser att tåget har gått, att livet förspillts, att kärleken slocknat och att uppbrottets timma är inne. Betecknande för andra aktens skådespel är att galenskapen nu är mer sporadisk, att känslorna fyller scenen och att man kan uttrycka känslosamhet också med munnar fyllda av äpple, av massakrerade äpplen på golv, stolar, mattor och i form av bitar nedslängda i den bassäng – där "hon med en sjöjungfrus blod" - som morbror Vanja uttrycker sig om Jelena, i ett glittrande ålskinn tumlar om i vattnet eller kopplar ett dyblött bengrepp kring läkarens nacke.

Musikalisk klimax

Kommen från en musikerfamilj inser också Andriy Zholdak att den närmsta vägen till en människas hjärta går genom musiken.
Jag tänker på scenen där hela salongen fylls av Nessun dorma, den världsberömda arian i avslutningsakten i Puccinis opera Turando, under vilken Jussi Johnsson och Krista Kosonen gråter ut hela sin stora livssmärta och vanmakt, vardera fokuserad i en egen kägla av strålkastarljus, ovanligt nog skådespelets enda riktigt berörande scen.

Nessun dorma binds dessutom på det mest eleganta sätt ihop med slutscenerna och Alma Pöysti på klarinett. Under skådespelets gång märker man hur Zholdak byggt upp pjäsen genom kvinnogestalterna, där först Krista Kosonen och sedan Alma Pöysti med sitt fysiskt slitande skådespel tar över scenen totalt. Krista Kosonen och Linda Zilliacus alternerar för övrigt i Jelenas roll framöver.
Morbror Vanja är ett skådespel där hela ensemblen skickliga skådespelare pressas och hetsas till sista "blodsdroppen" och med ett berömligt fint resultat. Det turkka-aktiga är inte bara strunt.

Köper paketet

När jag ser en bra krigsfilm eller western skall den vara trovärdig, skådespelarnas ansikten måste lysa av emotion och dödsskräck, filmen skall vara skitig, blodig, smutsig och galen.

Precis det här har Zholdak överfört på sin Morbror Vanja. Man behöver inte tycka om allt i hans version, lika litet som man behöver begripa allt som regissören avsett - för mig är det fortfarande en gåta varför skådespelet slutar med tre babblande och skevande (Johnsson, Pöysti och Berman) idioter på scenen.

Men allt det positiva överväger: själva skådespelarprestationerna, det halvgalet genialiska, det fysiskt påträngande och det audiovisuellt betagande i pjäsen är stor och vacker skådespelarkonst.
Och det gör att man köper hela paketet, ett paket som viskar, pockar, provocerar och får en att förundras ännu långt efteråt. Klockriketeaterns Morbror Vanja lyckas nämligen med det som varje regissör går och drömmer om - att ge en teaterupplevelse som stannar kvar i åskådarens minne livet ut.