4

Bevingade möss och krisande kvinnor

Uppdaterat

3.11.2011 kl. 16.42

Publicerad

3.11.2011 kl. 16.38

Musen, snippan, hallongrottan – kärt barn har många namn och det gäller inte minst kvinnans könsorgan. Redan i skolan lärde man sig att tala om något annat än vaginan - om det berodde på allmän 90-tals prydhet eller om den tidens tonåringar inte ansågs vara tillräckligt mogna för att hantera det egentliga ordet, vete gudarna.

Inte heller i Dario Fos pjäs där hela handlingen kretsar kring detta enda, yttras det egentliga ordet en enda gång. I stället talas det om perhoshiiruli, en mjuk och lurvig sak som alla kvinnor har under kjolen. Denna fjärilsmus kan vara nog så krävande men också belöna om den behandlas rätt. Fos förträffliga narrspel säger mycket om vårt sätt att förhålla oss till sådant som känns för svårt (eller fult) att tala högt om. Hur förnuftigt det sedan är att ständigt mystifiera och tala i gåtor, vet väl också bara gudarna.
Fos monolog handlar om en enkel herde som aldrig varit med en kvinna. När ännu herdens husbonde, en gammal och skruttig gubbe förvirrat herden med märkliga berättelser om bevingade möss kan det inte bli annat än fel när herden en dag får en livslevande kvinna i sin säng.

Smidigt scenarbete

Det sker när han, efter att ha ärvt en massa pengar, gifter sig med byns skönhet, Alessia. Äktenskapet är ett hopkok av byns präst och den blivande svärmodern. Prästens plan är att själv få spendera natten med den nog så medgörliga Alessia. När sedan herden kryper ner bredvid sin utmattade brud, förväntansfull över att äntligen få träffa musen under kjolen, låtsas Alessia att hon glömt den hos svärmor.

Kari Pasanen gör ett strålande arbete på scenen där han smidigt och framförallt trovärdigt varvar karaktärerna med varandra. Än är han den simpla och blåögda herden som bokstavligen är redo att gå över ån för att få stifta bekantskap med den lilla fjärilsmusen, än är han den sluge prästen som gör sitt bästa för att ytterligare skapa förvirrning i herdens hjärna. Och än är han Alessia vars oskuldsfullhet bara är en chimär.
Tuovi Putkonen svarar för den konstnärliga ledningen av monologen där Pasanen driver karaktärerna till sin spets, såväl med sin kropp som sina ansiktsuttryck. När han spelar prästen och drar på sig en glittrig basker, krummar sin rygg och vrider ansiktet i en grimas, är det som om djävulen själv kommit på besök.
Liisa Ryömäs briljanta översättning förtjänar också ett omnämnande. Språket, som delvis går på dialekt är vackert, humoristiskt och stundvis nästan poetiskt.

Kvinnor i kris

Efter pausen följer kvällens andra uppsättning, Rosa Liksoms pjäs Tarinoita häirityistä som består av fyra fristående noveller. I Tuovi Putkonens regi antar Eeva Puromies skepnaden av fyra kvinnor som alla genomgår något slag av kris. Puromies är minst lika driven som Pasanen och är till hundra procent närvarande såväl som den manslösa lärarinnan som den alkoholmissbrukande läkaren.
De fyra kvinnorna har ett gemensamt problem: mannen. Är han inte tystlåten och lönnfet så är han en ansvarslös slashas, en otrogen mansgris eller en våldsam lögnhals. Pjäsen har stort underhållningsvärde men också ett uppriktigt budskap. Kvinnorna längtar alla efter ett stabilt familjeliv men när lyckan inte levereras i rosa omslagspapper kan utgången bli minst sagt makaber.

Mellan Puromies rollbyten uppträder duon Juhani ja Kulkija, det vill säga Jaakko Huotari och Theodor Sanneman med eget material. Tematiskt passar rap-låtarnas texter visserligen bra ihop med Liksoms pjäs men i övrigt lämnar duons uppträdande mycket att önska. Kontrasten mellan Puromies tragikomiska, suveränt spelade kvinnor och de unga männens svaga musicerande blir tyvärr bara alltför gräll.

Pia Vuorio