4

Underhållande persondrama… med tre Auroror i fokus

Uppdaterat

5.10.2011 kl. 12.22

Publicerad

5.10.2011 kl. 12.20

Aurora Karamzin - De bäst anpassade är en föreställning, som liksom filmen om Hella Wuolijoki vecklar ut en brett upplagd berättelse om en nationell kraftkvinna. Den saknar varken dramatik, historisk relevans eller humor. Pjäsen berör däremot mera sällan utan har sin styrka i kostymeringen, den visuella slagkraften överlag och som ren och skär underhållning.
Diakonissanstaltens grundare Aurora Karamzin (f. Stjernvall 1808-1902) från Björneborg var en pionjär inom social- och diakoniarbetet i Finland. Samtidigt var hon en av sin tids mest ryktbara personligheter, filantrop och omsvärmad societetsskönhet såväl i Helsingfors som i S:t Petersburg. Aurora gifte sig ett flertal gånger och tack vare det korta äktenskapet med den förmögne ryske gruvmogulen Paul Demidoff blev hon en av sin tids mest rika kvinnor.
Allt detta och mycket mera finns inbakat i Annina Enckells manus, vilket regissören Åsa Kalmér omsatt i en humoristisk, färgsprakande och rytmiskt välfungerande pjäs. Trots en speltid på dryga två timmar känns den aldrig dammig eller tråkig, på sin höjd litet spretig, då hela Karamzins livsverk och de turbulenta händelser som präglade vår egen och Europas historia klämts in i ett och samma aktstycke.
Tre Auroror
Anslaget i en pjäs brukar ofta, men inte alltid, visa vad som komma skall. I Aurora Karamzin – De bäst anpassade är upptakten synnerligen lyckad. Föreställningens tre välspelade Auroror i kronologisk ordning, Sophia Heikkilä, Anna Hultin och Ingrid Söderblom, låter "stafettpinnen", i det här fallet en blå kofta, gå vidare från person till person medan scenen lever upp av i berättelsen återkommande karaktärer, såväl vuxna som barn.
Den stiliserade regin med sitt kraftigt karikerade persongalleri omfattar en epilog och en prolog samt fem distinkta scenbilder. Krigsmullret ljuder, äktenskap ingås, barn och äkta hälfter rycks obarmhärtigt bort och med ens manifesterar sig ingen mindre än den ryska kejsarinnan i Sue Lemströms vitsiga gestaltning. På slutet går Aurora i Ingrid Söderbloms tolkning i tvekamp med sina hjärnspöken, Charles Darwin (Riko Eklundh) - teoretikern bakom evolutionsteorin om de bäst anpassade och ryska kejsaren (Mikael Andersson) som minsann med självklar auktoritet aldrig tvekade att se till att just de starkaste gick vidare.

Visuell skärpa… med ljudkontrast
Den kostliga dräktprakten fungerar som en andra hud till den visuellt bländande scenografin, med sina glimrande vackra ridåer och ljusprojiceringar, som firar sin största trumf i den utsökta scenen Malakitsalen.
Här sjunger Cecilia Runolf med sin vackra röst föreställningens mest smäktande sång. Sången och musiken med Runolf på keyboards och dragspel och Henrik Heselius på elbas ger dessutom den rätta modernistiska kontrasten till pjäsen i övrigt.
Summa summarum: låt inte tillfället glida er ur händerna. Det är inte ofta man ser en så välbalanserad och rytmiskt uppsättning av kostymdrama, fiktionaliserad historia, drama och humor som i Aurora Karamzin - De bäst anpassade.