4

Fräscha öppningar mot …idyll, avgrund och magi

Publicerad

15.9.2010 kl. 15.21

Men för att nu ha sagt det en gång för alla framstår Ingmar Bergmans kultklassiker från 1982 fortfarande som en av de vackraste, kraftfullaste och mest perfekta skapelserna för vita duken, både beträffande Bergmans manus och regi och Sven Nykvists foto och ljussättning.
Manustroget
På Alexandersteatern har berättelsen förnyats, bearbetats och anpassats för teaterscenen på flera punkter men med bibehållen aktning för manuset.
Det är alltså fortfarande barnen Fannys (Alma Pöysti) och Alexanders (Wille Korander) berättelse vi upplever i det färgstarka ekdahlska huset i en svensk stad i början av 1900-talet.
Föräldrarna Oscar (Rabbe Smedlund) och Emelie (Åsa Wallenius) leder en liten lokal teater med familjemedlemmarna, farmodern (Lilga Kovanko), bröderna (Riko Eklundh och Max Bremer) deras hustrur och tjänstefolk involverade. När Oscar går en tidig död till mötes gifter sig Emelie med biskopen (Ville Virtanen) och idyllen förbyts till en helvetisk avgrund, där barnen och framför allt Alexander far mest illa. Fortsättningen är en magiskt laddad räddningsaktion där farmoderns gamla kärlek, juden Isak (Kent Sjöman), med barn griper in när mörkret är som tätast.
Skärpedjup
Om idyll, avgrund och magi ger grundstämning åt akterna har regissören även försett dem med en symbolik och ett skärpedjup som scenografin, ljuset, musiken och dräkterna understryker så otroligt fint.
När den första aktens julfirande hemma hos Ekdahls ännu bildar frivolitetens, köttets och de sinnliga njutningarnas tummelplats, visar redan den surrealistiska och makabra välkomstmiddagen hemma hos biskop Vergerus i akt två på ett nytänkande i bildspråket. Det accentueras av en jättebibel på golvet, där Alexander utstår allt från omänskligt hård kroppsaga till total förnedring.
Slutakten är magins, mystikens, musikens, dockornas, ljussättningens, estetikens och samtidigt naturligtvis också godhetens stora triumf över ondskan.
Kyrka kontra teater
I programbladet kommer professorn i filmvetenskap vid Stockholms universitet Maaret Koskinen och filosofie doktorn i filmvetenskap Mats Rohdin med en intressant analys om filmen Fanny och Alexander.
De menar att ljuset inte längre kommer från Gud och kyrkan utan från skådespelarna och teatern, och att teatern och kyrkan här spelas ut mot varandra: "i kampen om att bistå medborgarna med andlig spis har kyrkan mitt i byn undan för undan fått ge vika för teatern mitt i staden".
Att biskop Vergelus också representerar den religiösa fanatismens och i förlängningen även den politiska radikalismens mörkaste sidor, ger pjäsen en dagsaktuell skärpa. Och stackars Emelie, som hela sitt liv spelat teater, tror sig äntligen i äktenskapet med biskopen ha hittat fram till sanningen, men bedrar sig grovt.
Och vad är sist och slutligen sanning, vad teater? Det ifrågasätter inte minst pjäsens allvetande, ironiska narr Tobias Zillliacus, när han på sitt litet von oben-aktiga sätt kommenterar och besjunger händelserna på scenen, för att till sist bistå med att personligen dra för ridån med den ungefärliga innebörden "låt nu äntligen detta spektakel få ett slut".
Och ett episkt, poetiskt och estetiskt tilltalande spektakel är exakt vad Fanny och Alexander är. Maria Lundström som redan på Teater Universum för några år sedan i pjäsen Valerie Jean Solana ska bli president i USA visade vad hon går för, bara befäster sin ställning som ung, snillrik regissör som också behärskar samarbetets svåra konst och fått de många goda skådespelarna – ingen nämnd och ingen glömd – att prestera det maximala, ofta i parallella roller.
För en gångs skull finns det heller inget att anmärka på pjäsens längd, den behövs för den fullödiga berättelsens skull, som symptomatiskt nog varken känns för lång eller tråkig.