Dick Idman bollar på i Viirus höstöppning End it like B*ck*** i den nya teaterlokalen i Kronohagen.

2
Associativt bullshit om skrytkonsumtion

HELSINGFORS. Det förvånar egentligen inte att den litauiske regissören Cezaris produktion med Dick Idman i monologen End it like B*ck*** fick avsluta det gamla Viirusgängets era inför generationsskiftet då nya ledare och skådespelare från och med årsskiftet tar över.

Publicerad: 2.9.2010 kl. 09.16

Det var ju Dick Idman som ursprungligen lockade Cezaris till Finland och framför allt Teater Viirus, där Cezaris annorlunda symbolistiska teaterkonst till exempel i föreställningen No Return gav nytt lyft år hela vårt teaterliv.
Att den "gamla skolans" avsked därtill äger rum i Viirus nya teaterlokal vid Sjötullsgatan 33 i Kronohagen, kan förstås som en manifestation för att duon Cezaris-Idman, med Svenska kulturfondens benägna bistånd, fört sin teaterskuta i hamn.
Tandemarbetet i den stillsamt provokativa monologen End it like B*ck*** med Dick Idman som ett till åren kommet alter ego till kändisikonen, fotbollsspelaren David Beckham, är enligt programbladet en sarkastisk komedi om skrytkonsumtionens absurdism. Kanske det, men samtidigt infinner sig också känslan av att pjäsen i lika hög grad manipulerar och driver med publiken.
Associativt bullshit
Typiskt för Cezaris tar pjäsen sin form genom antydningar, associationer och bilder skapade i tittarens huvud.
Så när Dick Idman drar sin – i för sig mycket skickligt gestaltade och mimiskt fina – berättelse om hur han blev du med bollen, hur pengarna började rulla in och hur han liksom många andra kändisar skodde sig på reklam, presenterar han samtidigt en slideshow med icke existerande bilder på en tom, vit vägg.
Då har han redan bedyrat att han uppnått den absoluta lyckan som "världens största, finaste, vackraste och ädlaste människa". Att det skett på bekostnad av en stor vit tomhet och att uppnådd lycka är det samma som olycka får publiken räkna ut själv.
Så här fortsätter pjäsen, associativt och antydande, för att ibland glida farligt nära det alltför självklara, lättköpta och plumpa. Det är i dessa stunder känslan av att pjäsen i grund och botten manipulerar och driver med publiken förstärks. Senast när sluttexten rullar på vet alla varifrån hönan skiter. Det är nu vi varnas för fortsatt mindf* cking medan föreställningens produktionsbolag framställs som Bullshit Inc.
End it like B*ck*** saknar inte sina poänger men samtidigt är den för ojämn och konstruerad för att inspirera hela vägen in i målet.