4

Omväxlande skiva går… tillbaka till 1970-talet

Uppdaterat

20.4.2012 kl. 20.02

Publicerad

20.4.2012 kl. 20.00

Den som organist och sångare kända Jukka Gustavson tar lyssnaren med på en omväxlande musikresa som går över genrerna med sin nya Root & Stalk & Flower Music. Med sig har han sitt Organ Fusion Band bestående av Pentti Lahti, blåsinstrument, Pekka Nylund, gitarr, Juha Verona, bas och Rami Eskelinen, trummor.Den här sammansättningen av toppmusiker är tacksam att lyssna till då de tar till sig såväl progressiv rock, jazz, och blues, kryddat med folk och klassiskt. Jukka lyser igen med hisnande hammond löpningar och gör även bra ifrån sig som solist i både de mera proggiga och bluesbottnade sångerna.

Tätt sound

Stråkensemblen ledd av Esa Onttonen introduceras redan i den proggiga Wigwam doftande inledningslåten How many happy ends do you know? Den berikar skivans annars också täta sound och har tilldelats en rätt stor roll som inte all känns påklistrad utan som en naturlig del av helheten.

Den påföljande bluesiga In the school of life gungar vidare medan Jukka låter lyssnaren ta del av sina visdomar. Här fungerar kombinationen av svängig blues och stråkar verkligt bra. Trots att Jukka tar med lyssnaren genom både proggrock och blues, påminner sångerna i början av skivan om varandra och det hela blir litet och stampar på stället.Men redan den första instrumentala jazziga In weather för skivan vidare. Snygga solon av såväl Jukka själv och Pekka med gitarren tillsammans med Penttis saxofonsolon ger skivan mera energi. Efter det här tas svängarna ut i Try to be a good listener och de instrumentallåtar som droppar in mellan varven fungerar utmärkt som omväxling.

Styrkan i skivan finns i det omväxlande låtmaterialet där lite mer energiska låtar växlar om med långsamma och vice versa. Dessutom har sångerna en varierande stämning. This elegy will always be som är tillägnad Jukkas avlidna katt är skivans mest sympatiska spår. Jukkas karakteristiska sång i kombination med reciterande lyrikavsnitt passar utmärkt och ger en liten humoristisk nyans. Sången har en vacker melodi och har säkert fungerat som ett sorgarbete.

Classical stairs and garden inleds som ett proggepos i stil med Emerson Lake and Palmer, men utmynnar sedan till en gungande jazz där samtliga musiker får visa vad de går för med solon som följer på varandra. Det över sjutton minuter långa avslutande musikaliska fyrverkeriet backas skönt upp av den tätt återkommande stråkensemblen, men låten skulle kanske ändå fungera bättre i live sammanhang. Lugna tempon är ganska genomgående för skivan som därför också fungerar bra som bakgrundsmusik.

Mikael Green