5

Återhållsamt men starkt… med Husky Rescue

Uppdaterat

6.2.2012 kl. 13.57

Publicerad

6.2.2012 kl. 13.56

Det är något så typiskt finskt att njuta av musik på det här sättet, att sitta stilla, njuta och låta det mesta hända i huvet.
Husky Rescue har gjort en riktig storrenovering och den enda originalmedlemmen är multi instrumentalisten Marko Nyberg som sjunger spelar klaviatur, slagverk och bas. Tillsammans med Antony Bently på gitarr, klockspel och med en massa olika effekter har man fått ihop en utsökt tight trio.
Den nya strömlinjeformen är verkligen tilltalande. Johannas scennärvaro är fängslande och rösten varm och klar. Antonys gitarrspel är mycket precist och han slösar minsann inte på toner då han spelar, men allt som kommer ur hans instrument är på rätt plats.

Lugnt och vackert

Det är här Husky Rescues styrka ligger. Vackra sånger som flyter på. Ingen brådska någonstans. Ett enda atmosfärbildande och målande. Rena känslor som tar form med hjälp av föreinprogrammerade beats och loopar av Marko och sedan ett skickligt live spelande, live loopande och sjungande av hela trion.
Sångerna når en med samma och när de börjar stiga i likhet med de där mentala skräckfilmerna som inte kör med billiga chockeffekter, stiger de så mycket att man har svårt att hållas stilla.
Det är troligtvis bara i Finland publiken klarar av det annars också. En massa lekande med rytmer, nyansrika stämmor och ett återhållsamt plock av precis de rätta tonerna gör Husky Rescues liveframförande till en ren njutning.

Debutlåtar

Under spelningen får vi höra många nya sånger framföras för första gången. En av dem är Deep Forrest Green. En liten vacker sång som växer i lyssnaren. Tankarna för en till Radiohead - en tydlig inspiration till bandets nya sound. Inte Radioheads rockstuk utan deras senare elektronikbaserade sound. Resten av det nya materialet lutar mycket åt samma håll. Men vem klagar då det fungerar så otroligt bra.

Husky Rescue inledde en längre turné i Borgå. Bandet hade fått Sohos musikutrustning till sitt förfogande och fick öva där hela veckan. Och det märktes. Minsta lilla sound var på sin plats, kanske förutom Markos små off-beat missar på tom-tom trumman, men det förlåter man lätt då helheten annars fungerar så här bra. Det var ju fråga om den första spelningen med den här nya line-upen någonsin.
Och det är minsann svårt att spela till förprogrammerade beats och loopar. Det krävs mycket för att musikern inte skall tappa bort sig totalt. Man kan inte annat än att respektera, tacka och buga.

Mikael Green