4

Svartvit kontrast fångar och berör

Uppdaterat

5.10.2010 kl. 20.46

Publicerad

5.10.2010 kl. 15.16

Det är på tiden att västvärlden får ta del av afrikanska röster som gör upp med och försöker förklara kontinentens utdragna frigörelse från kolonialmakterna. Då menar jag kvinnliga röster, bortom Sydafrika, apartheid och Toni Morrison. Unga skribenter som ger en röst åt kvinnor (och män) som vuxit upp i brytningsskedet mellan gammalt och nytt, mellan vitt och svart styre.
I En halv gul sol beskrev Chimamanda Ngoze Adichie republikens Biafras frihetskamp och korta tid som nation innan området igen slukades upp av Nigeria. I Pojken på andra sidan befinner vi oss i östra Afrika, i nyblivna staten Rhodesia, och också den här gången tillhör rösten en ung kvinna: Irene Sabatini. Hon tilldelades Orange-priset för bästa debutroman 2010. Nu har Pojken på andra sidan utkommit på svenska, en slukarbok i allra högsta grad.
Vi skriver tidigt 1980-tal i ett Rhodesia som precis tagit steget till ett Robert Mugabestyrt Zimbabwe. I centrum står Lindiwe, 14 år gammal, fascinerad av och samtidigt lite rädd för den ljushyade pojken i granngården. Själv är hon färgad, en blandning, hennes farfar var vit farmare, ett faktum som hon görs medveten om framför allt av sin mor.
Färg och klass
I Lindiwes gamla skola i Bulawayo retas hon av de riktiga färgade flickorna för att hon inte är ljushyad och har bred näsa – i hennes nya skola, som tidigare accepterade enbart vita elever, kallas hon Linda och bli utskrattad för sin högklassengelska. Försöker hon vara något förmer verkar klasskamraterna tycka och mobbar henne, låtsas att hon luktar.
Grannpojken Ian slipper ut ur fängelset och en trevande tonårskärlek föds, förstås i allra största hemlighet. Svart och vitt igen. Relationer över rasgränserna ses inte med blida ögon och Lindiwe och Ian smygträffas, nyfikna på varandra men jämnt på helspänn över risken att bli avslöjade. Irene Sabatini berättar och beskriver den förbjudna relationen så att det kryper i skinnet på en av uppdämd nervositet.
Möten mellan …svart och vitt
Kontrasten mellan svart och vitt, mellan härskare och undersåtar, är ett av bokens viktigaste ledmotiv. Irene Sabatini beskriver hur konflikterna mellan den tidigare regerande vita minoriteten och den svarta majoriteten med allt mer rättigheter finns överallt. Rasmotsättningarna puttrar under ytan, i kön till affären, mellan grannar, i samröre med myndigheter, under täcket hemma hos Lindiwe och Ian.
Den lätt klaustrofobiska känsla, som uppstår i mötena mellan mörkhyade och ljushyade rhodesier, är en nyans som Sabatini frammanar i takt med att berättelsen framskrider. Skickligt får hon läsaren att leva sig in i den rhodesiska vardagen i näststörsta staden Bulawayo och senare i huvudstaden Harare.
Fotografiskt skriven
Hatet och misstrogenheten mot "de andra" ligger och pyr under skumpiga bussfärder på dammiga grusvägar, slingrar fram med befrielsearmén i djungelvegetationen. Rasmotsättningarna bubblar, i tysthet men också helt synligt. Färg och ras är faktorer som räknas, som inte går att undgå och som hela tiden speglas i folks medvetande. Lindiwes och Ians förhållande, deras vardag, är beskrivande för landets historia.
Det går att känna dofterna, smakerna i Pojken på andra sidan. Sabatini är också en målerisk berättare och tar hjälp av Ian – han är fotograf och hans bilder berättar det nya Nigerias historia, ett samhälle där han i egenskap av vit, före detta härskarklass har litet värde.
En intressant (och ovanlig) bekantskap är Irene Sabatinis webbplats. Här kan man bland annat titta på fotografier från Ians och Lindiwes favoritplatser i Bulawayo. Det finns också musik som de gillar: vita Ian som lyssnar på afrikansk musik och Lindiwe som gillar pop och reggae från väst. Själv vill jag inte vistas länge här, jag ville behålla bilderna som författaren frammanat i mitt huvud. För det här är en berättelse som känns angelägen och viktig, som försöker förklara det som inte går. Härskare och undersåtar. Svart och vitt.