3

En kritisk pensionär… synar arbete och kärlek

Uppdaterat

12.1.2012 kl. 19.07

Publicerad

11.1.2012 kl. 13.57

Boken var då ännu under arbete, men deltagarna fick i alla fall en rätt god uppfattning om dess grundläggande teman: kärlek, åldrande och arbete, sedda genomen en kritisk pensionärs lupp. På plats fanns också Meretes nya kärlek, hemma från Borgå, i boken titulerad som "sambon".

Den mogna… kärlekens mirakel

Men får och kan man förälska sig i 65-årsålder? För Merete Mazzarella är frågan lättbesvarad: "Att älska i den här åldern är inte bara att vara medveten om förgängligheten, det är också att få vara barn på nytt, att igen få leka. Att som genom ett mirakel ha fått en lekkamrat".
För Merete Mazzarella är kärlek i mogen ålder idealet, först nu finns det tid att göra saker tillsammans och att lyssna på varandra. Samtidigt som vet man att det inte är för evigt.

Bokens kärleksturer är i alla fall av en mera udda karaktär, beroende på att författaren å ena sidan berättar just om sig och sin nuvarande förtjusning, en pensionerad filosofiprofessor vid Åbo Akademi, samtidigt som hon å andra sidan gör ett utdraget bokslut med sin tidigare man, också han en Lars: litteraturprofessor Lars Gustafsson vid Uppsala universitet.

De filosofiska spörsmålen och de personliga fokuseringarna i boken stannar emellertid inte vid kärleken. I stället bjuder Mazzarella läsaren till bland annat diskussioner om arbetets, vännernas, äktenskapets och de viktiga samtalens betydelse för oss människor i allmänhet och pensionärerna i synnerhet.

Merete Mazzarella är ändå ingen genomsnittspensionär, om nu sådana existerar: vi får veta att hon först nu lösgjort sig från sina föräldrar och sålt sitt tidigare hem på Villagatan och därmed äntligen förmår leva det liv hon inte vågade som yngre; i ny lägenhet på Fänrik Ståls gata och med utsikt över Mannerheimvägen och alla de känslor de ringlande bilköerna väcker.

Missvisande motto

Om boken ofta är en för Merete Mazzarella typiskt produkt av intellektuellt finsmide, litterära hänvisningar och många gånger drastiskt roliga slutsatser skriver jag inte under bokens motto.
Det har författaren lånat av Marilyn Monroe, som sagt att "arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra". Det här skall förstås tas med en nypa salt och dessutom förstås som ett slags verbalt koketteri, men arbete och kärlek och är minsann inte det enda som händer oss, inte ens "egentligen": en mister en familjemedlem, en annan blir Lottomiljonär, en reser jorden runt, en annan bekymrar sig över sina barn, en insjuknar i en svår sjukdom, en annan blir frisk igen, etc. Så visst råkar vi människor ut för en massa andra saker och uttryckligen sådant som påverkar och förändrar våra liv i grunden. Det vittnar också boken om.

Tid, hälsa och …meningsfullhet

Tidens, hälsans och det meningsfulla livets betydelse bara intensifieras när man blir äldre, fastslår Merete Mazzarella, och om detta för hon sedan långa och initierade resonemang i boken.
Ibland drar ändå argumenteringen i väg längs så intrikata och rentav snåriga stickspår att det är svårt att hålla kvar koncentrationen.
Å andra sidan är boken i sina mest briljanta stunder såväl underhållande som klargörande och spirituell. Ett exempel från bokens sista sida kan stå som modell. Vi har det gamla paret som sitter vid en dyster klippa och blickar ut över havet, då den ena säger: "En dag ska vi alla dö", varpå den andra svarar: "Men alla andra dagar ska vi inte det". Det är de många andra dagarna som gäller, avslutar Mazzarella sin bok.