3

Moskvatiden i personlighetens …och uppriktighetens sökarljus

Uppdaterat

6.9.2010 kl. 12.48

Publicerad

6.9.2010 kl. 12.40

De egna förväntningarna på boken var uppskruvade och inte utan orsak. Lauréns två tidigare böcker om Ryssland och Kaukasus blev bästsäljare som rönte stor uppskattning till och med på finländsk ministernivå. Någon besvikelse är Sedan jag kom till Moskva absolut inte, men den är annorlunda och skriven på ett självcentrerat, avslöjande men ändå avväpnande sätt.
I boken riktar författaren nämligen sökarljuset nästan helt och hållet på sig själv. Och hon gör det genom att på ett personligt, ofta självironiskt och humoristiskt sätt berätta dels om det hetsiga arbetet som utrikeskorrespondent, dels om sina känslor, sin kärlekslängtan och ensamhet i den ryska huvudstad som gav henne allt, men som hon också skriver, väckte hennes sämsta sidor till liv.
Anna-Lena Laurén blev genom sin kunskap, sitt engagemang, sitt självförtroende och med rejält skinn på den egna näsan snabbt du med det yrke som kom att uppsluka nästan all hennes tid. Hon var arbetsgivarens önskedröm: en veritabel arbetsperfektionist som till synes alltid lika påläst, kunnig och välinformerad i vår tv och radio berättade om både stora och små tilldragelser i vårt östra grannland och dess intressesfär.
Med sin nya bok visar Anna-Lena Laurén att medaljen hade en frånsida. Både det singelliv och det hårda men givande arbete som hon lärde sig att älska var inte tillräckligt. Fastän hon lärde sig konsten att läsa människor och fastän hennes väg kantades av många goda vänner, glada fester och stora doser kultur, fanns ensamheten kvar trots uppriktiga försök att hitta en livskamrat allt från arbetskamraternas skara till dejting på nätet.
Personligt
Att läsa en bok om en ung människa engagerad huvudsakligen med att rätta till singellivets avigsidor, samtidigt som författaren, visserligen försynt, inte drar sig för att framhäva sin yrkeskunskap och intellektuella skärpa, kunde ha blivit en påfrestande och i värsta fall en torr och tjatigt läsning.
Men Anna-Lena Lauréns personliga tilltal, hennes livsfilosofiska brandfacklor och det briljanta sättet att skriva är imponerande. Samtidigt som hon beskriver sig själv och det sociala livet i Moskva med alla sina ups and downs friskar hon upp de personliga besvikelserna med roliga anekdoter, galna infall och ren och skär livsglädje.
Det vittnar om både självkännedom och visdom när Laurén säger att då livet lägger krokben för en kvinna i Moskva är det bara att bättra på mascaran och fortsätta gatan fram. Och förvisso kunde många ta lärdom av en människa som lärt sig uppskatta den stora ryska själen, med andra ord en människa som ser perspektiven och inte bara sig själv: "Att relatera varenda sak till sig själv, att ta varje motgång och besvikelse som en personlig förolämpning är fånigt och definitivt ingen bra strategi om man vill överleva i Moskva".