3

Kvinnan med järnviljan

Publicerad

31.1.2012 kl. 14.23

Meryl Streep blev bekant med regissören Law redan i filmen Mamma Mia! med sina Abba-vibrationer. Att välja den amerikanska skådespelaren till rollen som Storbritanniens tidigare premiärminister var bevisligen inte fel, Streep behärskar det brittiska uttalet till fullo och svarar för en instuderad tolkning av Margret Thatchers sätt att tala, tänka och speciellt att röra sig som pensionär.
Filmen inleds när den redan senila Thatcher rymmer hemifrån till närbutiken och ställer till det för dem som vakar över hennes väl och ve. Genom tillbakablickar nystas sedan hela historien om den självmedvetna köpmannadottern med de politiska ambitionerna upp, bit för bit.

Återspegling

Filmen återspeglas av Thatchers uppoffrande och solidariska man Denis Thatcher (en strålande Jim Broadbent - Ett år av mitt liv), en karaktär som bildar bollplank och samtalspartner med Thatcher också som påhängsen fantasifigur långt efter sin död. Fastän stilgreppet fungerar gör det filmen aningen virrig.
Bäst är Järnladyn i scenerna där Thatcher visar sin okuvliga viljestyrka. Så sker när hon läser lusen av sina, som hon anser för veka partikamrater och regeringskolleger inom de konservativa, då hon med järnhand slår ned kolgruvearbetarnas rättmätiga strejk på hemmaplan och då hon ger Argentina svar på tal i slaget om Falklandsöarna i början på 1980-talet.
Ändå kan man fråga sig om det var rätt att avporträttera Margaret Thatcher som en både halvt fiktiv, halvt dokumentär person såsom i filmen? Utan Meryl Streep hade det hur som helst inte lyckats, nu får vi i alla fall en tämligen underhållande och korrekt bild av en fortfarande kontroversiell historisk person som ännu finns med oss.