4

I bastun finner mannen orden

Uppdaterat

27.7.2010 kl. 14.53

Publicerad

26.7.2010 kl. 15.52

I den sista scenen i bastufilmen Miesten vuoro konstaterar en medelålders man hur vanskligt det är att pojkar aldrig ges några verktyg att hantera sina känslor. "Du växer upp med orden 'pojkar gråter inte' och får ideligen höra att en riktig karl hellre tiger än talar. När du sedan i vuxen ålder ska försöka bearbeta något svårt har du inga som helst verktyg, du vet inte hur du ska hantera sorg", säger mannen åt sin kompis.
Mannen har nyss berättat hur han förlorat en av sina tvillingdöttrar i en olycka. Den detaljerade beskrivningen av känslotillstånd, vanmakt och sorg river tittaren djupt, det är en mycket rörande scen. Mannen verkar så sårbar men samtidigt stark för han har insett att ingen människa kan klara av sådan sorg ensam.
Den prisbelönta dokumentären av Joonas Berghäll och Mika Hotakainen visar en sida av den finska mannen man som kvinna sällan ser. Det är en lågmäld men ändå oerhört stark skildring av en så enkel och vardaglig sak som bastubadande.
Filmteamet har klivit upp på bastulavar i söder, i norr och i mellersta Finland och dokumenterat samtal mellan män i olika åldrar. Årstiderna flimrar förbi, kameran rör sig smidigt mellan ödemarker i Lappland och storstadsliv. Mellan scenerna på bastulaven visas fina landskapsbilder av typisk finländsk natur; insjöar i sommarskrud, ödelagda åkrar och höstlig färgprakt i fjällen.
Att bastun i Finland närmast kan betraktas som en nationalsymbol håller säkert många med om. I så gott som varje hem och sommarstuga finns en bastu, den är en omistlig del av vardagen och livet. Bastun renar, helar och får en att glömma tid och rum.
Påståendet att finska karlar hellre tar till flaskan eller kniven än talar ut om sina bekymmer är djupt rotad, inte minst på grund av att den meningen ofta serveras som förklaring när något tragiskt händer.  
Men påståendet ekar tomt när man lyssnar på männen i dokumentären. På bastulaven vågar de visa sin sårbarhet. De talar öppet om vårdnadstvister, skilsmässor och barndomsupplevelser. Hjärtskärande händelser får plötsligt ord, det är som om  det svåra aldrig tidigare dryftats. Den befriande känslan som öppenheten ger är påtaglig.
I Miesten vuoro diskuteras också annat som är på riktigt viktigt i livet. En ung man berättar hur det var att första gången se sin nyfödda son, en lite äldre man ger ett ovärderligt tips åt sina kompisar; hustrun hålls lycklig om hon dagligen får rygg-, axel- och fotmassage av sin man. Till de roligaste sekvenserna hör besöket i en bastu för julgubbar som slutfört kvällens värv. Att behandlingen av julaftonens huvudperson inte är så furstlig i alla hem blir klart.
Om man bortser från problematiken att filmteamet hela tiden varit närvarande kan man lätt föreställa sig att precis så här talar män med varandra också utan filmkameror.
Dokumentären skildrar på ett mycket fint sätt kommunikationen på bastulaven. När männen berättar om sina bekymmer sker det oftast som en lång monolog. Kompisen bredvid säger inget, nickar bara förstående.
Som kvinna kan man faktiskt känna viss avund över männens sätt att prata sinsemellan. En kvinna samlar som bekant gärna en hel församling andra kvinnor runtomkring sig för att dissekera sina problem. När ärendet ältats tillräckligt får kvinnan goda råd och problemet är till synes löst.
Män verkar inte alls ha samma behov att göra så stor affär av sina sorger. De kräver inte att lyssnaren analyserar sönder saker och ting. När orden tar slut kan den enda trösten som serveras vara en liten sup eller en försynt klapp på axeln. Men det är mer än nog.