Om att tillsammans hitta vår sång

Uppdaterat

3.2.2012 kl. 10.40

Publicerad

3.2.2012 kl. 10.38

Mer än ett finländskt turistsällskap har någon gång rest i Estland, strosat i en småstad och i en krok hittat en sångscen. Klättrat upp på den, teaterviskat, knäppt med fingrarna, tappat ett mynt, gnolat en stump och förundrats över hur akustiken bär ut över publiken – som inte råkar vara på plats.

Sångscenerna, lavorna, är aktuella med den östnyländska fotografen Linda Varomas utställning i Borgå. Själv säger hon att sångscenerna verkar vara en så självklar del av det estniska lokalsamhället att folk inte ens tänker på att de står där. Lite som basturna, mjölkborden och de tropikvarma växthusen utmed våra egna vägar.

Finländska körer och sångfester i all ära – men i vår egen musikhistoria går knappast någonting upp emot den estniska sångtraditionen. Den är dessutom mytisk i en historia vi minns. I september 1988, vid tiden för Sovjetunionens sönderfall, står 300 000 ester på sångfältet i Tallinn och sjunger icke-önskvärda, estniska sånger. Några månader senare hissas den blå-svart-vita nationalflaggan på Domberget i Tallinn och på den vägen är det.

Någonting får alltid lov att vara ytskiktet och fasaden när ett folks djupa lager börjar röra på sig och det börjar knaka på folksjälens Richterskala. I Estland fick sången bli det synliga; under ytan låg hela Sovjethistorien av deportering, förtryck och förfall.

Mindre känt är det så kallade fosforkriget, samtidigt med den sjungande revolutionen. Det har en direkt koppling till de fabriker i Kingisepp på den ryska sidan, som nu har sina skandalutsläpp. Efter fabriksbyggena där 1972 och 1979, skulle flera fabriker byggas i Estland. Men esterna sade nej till den sovjetdriften. Och så sjöng de dessutom.

I dagarna väljer vi den person och president, som ska symbolisera vår egen republik. Mer än vanligt är det nu läge att fundera vad som i en krissituation skulle mobilisera Finland på samma sätt som Estland reste sig som självständigt och fritt vabariik.

Den bortgångne Borgåförfattaren Jussi Kylätasku (1943-2005) sade på sin tid att han trodde att den största oppositionskraften i Finland fanns i skogen. Om man ville ordna en riktigt rejäl finländsk protest, hävdade han, skulle Finlands folk helt enkelt bege sig ut i skogen och inte komma tillbaka innan makthavarna hade accepterat dess krav.

Detta var på sin tid sagt med glimten i ögat. Men det ligger någonting i det att finländare som kollektiv inte är någon stark kraft att räkna med. Massrörelser är inte riktigt är det här folkets grej. (Sedan visar förstås de senaste tidernas elkriser på landet hur lätt det i dag vore att frysa ut skogsoppositionen från sina stugparceller och välutrustade, termostatstyrda fritidshus.)

Det betyder inte att den finska folksjälen är ytlig och osocial. Den är bara annorlunda.

Den Estlandsfinländska kolumnisten Hüttünen skriver i turistbladet Baltic Guide att musiklivet i Estland ingalunda har mattats av, men mist sitt samhälleliga budskap. Tiotusentals människor sjunger fortfarande, men mest om vacker natur, gamla minnen och kärleksförehavanden i stil med Saaremaa valss. Däremot ska finsk musik med Juice Leskinen eller Leevi and The Leavings ha lärt det finska folket att lägga ord på sina genuina, finländska känslor. Den dag det kniper kan det styra oss till en bra dialog i samhället.

De vulgära, fräna och underligt hatiska undertoner som till exempel det buckliga tjohejet kring Finlands seger i ishockey-VM 2011 hade är däremot inget massfenomen vi behöver odla.

Jan-Erik Andelin

Ledarskribent, reporter

Ledarskribent och reporter vid Borgåbladet och Östra Nyland.