Höghustak kan bli trädgårdar

Uppdaterat: 28.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 28.1.2012 kl. 00.59

Det är knappast många östnyländska busspendlare som brukar titta så värst noga på den stora vattenborgen, när de passerar Borgbacken. Dessutom så är det mest intressanta just nu dolt under snön på taket. Då tornet byggdes 1938, bredde man ut ett tjockt jordlager på taket. Tanken var att växtligheten skulle fungera som kamouflage för vattenreservoaren, i det fall att Helsingfors bombas.

Nu lockar taket forskare av alla de slag. Det är ett av trettio tak som kartlades i sommar av Malgorzata Gabrych, som en del av hennes avhandling. Helsingfors universitet har för sin del ett eget stadshageprojekt för takträdgårdar. I Green Health-projektet, som startade ifjol, undersöks finländarnas åsikter om städernaa grönområden; i Green Health, som tangerar takträdgårdar, deltar också japanska forskare.

"Intresset att anlägga ett grönt växande tak har fullkomligt exploderat de senaste åren", skriver den svenska branschsajten Fastighetsförvaltaren (7.2.2011).

Trädgårdar på tak är ingen naiv vision utan ett relevant alternativ för våningshus och kontorsbyggnader. Vi behöver inte ens snacka med forskare i Helsingfors och Japan. Det är bara att ringa Kalle Jalkanen på Lovisaföretaget Degerby Constructor. Han anser att många hus med plantak kunde byggas om till åstak, av glas.

"I växthuset skulle husets invånare kunna odla grönsaker och blommor året om", sade Kalle Jalkanen i en intervju för Östra Nyland (31.7.2010).

Ett glastak kostar lika mycket som ett vanligt åstak. Glas är dyrare, men lättare att montera. Det största hindret är säkert rädslan för vad allt det kan hända om man anlägger en trädgård på taket. Spontant sett låter det kanske inte klokt, men takträdgårdar är ingen utopi. Delstatshuvudustaden Toronto i Kanada ställer följande krav: av alla tak på över 2 000 kvadratmeter ska minst 20 procent vara odlingsyta. Uppskattningsvis femtusen hektar av stadens tak kunde användas för grönområden. För vissa tak är det ok med öppna trädgårdar, för andra är växthusmodellen bättre. Här en för övrigt en liten klimatjämförelse: Toronto får i snitt 133 centimeter snö per vinter, Helsingfors 144. Och om man går in för åstak i glas så spelar det inte så roll med snön.

Det verkligt intressanta är följande: takträdgårdar utgör ett så effektivt skydd att takets livslängd lätt fördubblas. Bland de övriga förmånerna kan nämnas följande: De binder regnvatten i en urban miljö, där störtregn annars lätt förorsakar översvämningar. De binder koldioxid. De minskar energiförbruknigen: behovet av sommarkylning och vintervärme minskar. De bidrar till naturens mångfald genom att erbjuda plats för småkryp. De erbjuder en möjlighet till naturlig närkompostering.

När trädgårdsförorten Hagalund i Esbo skapades, fick alla familjer en odlingsplätt på tio meter gånger tio meter. Nu står många av dem oskötta. Folk hinner inte, orkar inte. En oas på några kvadrameter per husinvånare skulle däremot vara en koloniträdgård av det lättaste slaget, något som dessutom på lång sikt stärker ett husbolags ekonomi, om taket ändå ska förnyas.

Sist men inte minst har vi den psykologiska, hälsomässiga effekten. Människor som får påta i jorden har klart lägre halter av stressnormoner. Dessutom ökar känslan av samhörighet i ett husbolag – ett modernt Farm Ville av bästa sorten. Kunde inte Borgå stad hitta ett tak som kunde upplåtas för detta ändamål? Projektet skulle säkert locka forskare, företagare och andra parter – och vara ett garanterat plus för varumärket Borgå.