Kommunreformen och Demokrati 2.0

Uppdaterat: 27.1.2012 kl. 01.01
Publicerad: 27.1.2012 kl. 00.59

Kommunreformen skjuts upp till efter kommunalvalet i höst, rapporterade Helsingin Sanomat. Enligt tidningen ska regeringen nu utnämnas 20–70 (!) utredningsmän som ska jobba vidare med den stora kommunreformen.

Kommunminister Henna Virkkunen dementerade omedelbart uppgifterna: förslaget ska vara klart för medborgarna att ta ställning till före kommunalvalet. Inget tyder på att reformen skulle skjutas upp, säger Virkkunen.

Ryktena kring reformen är många. För en tid sedan publierades "den nya kommunkartan", som dementerades av strukturarbetsgruppen som utreder kommun- och servicestrukturen: "Arbetsgruppen fortsätter sitt arbete och beredningen av kommunkartan ända till slutet av januari. Arbetsgruppens förslag kommer att publiceras i början av februari. Jag hoppas att arbetsgruppen skulle ges arbetsro", sade gruppens ordförande, överdirektör Päivi Laajala från Finansministeriet, i ett pressmeddelande tidigare i januari.

HS' färska uppgiften om de nya utredningsmännen, däremot, stämmer. De ska förbereda kommunreformen lokalt, tillsammans med lokala beslutsfattare och tjänstemän. Då man beaktar utredningsarbetets alla delområden, är det inte konstigt att det behövs mer fotfolk. I höstas räknade Laajala upp följande infallsvinklar: utvecklingen av servicebehovet, den kommunala ekonomin 2010–2020, boendet och samhällsstrukturen 2010–2030, pendlingsområdena och serviceområdena, områdena för ordnande av service samt "särskilda områden" (hit hör bland språkfrågorna).

Mycket av det här känns som struktur, inte som substans, något som har påpekats flera gånger (av bland annat ledarskribenter). Ska de nya kommunerna vara 100, 120 eller kanske 75? Det är förstås en retorisk fråga, en "meningslös sifferlek", som SFP:s ordförande Stefan Wallin sade i höstas.

Ändå verkar det som om kommunreformisterna prioriterar organisatoriska mekanismer, leker med lådor, i stället för att planera det hela utgående från hur folk vill leva, verka, finnas.

Var är närdemokratin? Frågan är akut. När kommunerna sväller och uppgifterna ökar, försvagas den politiska kompetensen, anser Kotka stadsdirektör Henry Lindelöf (Borgåbladet, 13.1). De som fattar besluten "ryms i en enda taxi", säger Lindelöf. Han ifrågasätter om ett fullmäktige ens skulle tillåtas arbeta med viktiga samhällsfrågor i det fall en kommun skulle drivas som ett företag.

En annan som oroar sig över demokratin och beslutsprocesser är De Grönas Osmo Soininvaara: "Den kommunala demokratin bör också handla om möjligheten att påverka närmiljön. Utan någon form av närdemokrati kommer de stora kommuner inte att accepteras av sina invånare", skriver Soininvaara i sin blogg.

Han är inne på samma linje som många andra: när kommunerna växer, behövs två plan av beslutsfattande. I de nya jättekommunerna behövs lokala organ (nämnder, lokala fullmäktige, vad man sedan ska kalla dem, men de skulle väljas med direkta val). De skulle arbeta med stadsdelsdemokrati. Om vi ska undvika en halvmesyr som kräver en ny "kommunreform" efter tio år, så kan vi fråga oss om vi alls ska ha "kommuner" och "landskap", så som vi nu uppfattar dem? Ett nytänk som höjer sig över det nuvarande byråkratidominerande fokuset kunde innebära att allt fler intresserar sig för att påverka. Kunde inte hela kommunreformen utgå från ett mål där mekanismerna för att påverka blir enklare, mer konkreta? Ett Demokrati 2.0-projekt, så att säga? I ett samhälle där allt färre röstar, måste en av ledstjärnorna – också för kommunreformen – vara tanken om att göra det lättare att påverka, inte svårare.