Ta hem en åldring – mot betalning

Uppdaterat: 25.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 25.1.2012 kl. 00.59

Avslöjandena som berör det privata vårdbolaget Carema har avlöst varandra. I Carema och många andra företag kan man ändå nu pusta ut, i alla fall för en stund. Presidentvalet i Finland och Håkan Juholt-uppståndelsen i Sverige har tillfälligt flyttat mediernas fokus. Efter några veckor vänds uppmärksamheten kanske tillbaka till vårdskandalen.

Många medier hade tydligen vittring om missförhållandena, eftersom avslöjandena har kommit på löpande band. Den svenska journalistikprofessorn Kent Asp anser att bevakningen av Carema och andra privata vårdbolag borde ha startat långt tidigare. Det krävdes tydligen något av en kritisk massa för att få i gång det hela.

Under mediestormen har somliga påpekat att många kritiker av nutidsvården har en alltför rosenröd bild av hur det var förr med äldreomsorgen. Gunhild Hammarström, professor emeritus i sociologi, säger så här:

"Folk har alltid haft föreställningen om att det varit bättre förr. Historiker talar om guldåldersmyten. Men menar man för tjugo, femtio år eller hundrafemtio år sedan?" (Sveriges Radio, 28.11)

Bilden av hur de äldre satt där hemma hos barn och barnbarn och skötte lättare sysslor är vilseledande, menar Hammarström. Detta gäller särskilt 1800-talet, då Sverige var en av Europas fattigaste länder. Knappast var det bättre i Finland.

"Inte hade man så stora möjligheter att ta hand om sina äldre. Det var oerhört få familjer som hade den möjligheten."

Vanligare var det att auktionerna ut sina gamla till lägstbjudande. En lag förbjöd detta i Finland 1923, men i somliga kommuner struntade man i förbudet (Den sista barnauktionen i Finland ordnades faktiskt så sent som 1935). Allt var inte bättre förr, nej. Men inte var denna förritid helt nattsvart, också om synen på de äldres människovärde säkert har förbättrats på många sätt.

Auktionsidén verkar nu vara på väg tillbaka, varnar somliga, i modern form. Familjevårdsenheten för äldre personer och personer med utvecklingsstörning i Egentliga Finland letar efter hem som kan ta emot åldringar. Målet, enligt tidningen Turkulainen (12.12), är att finna familjevård för 100–200 personer i landskapet Egentliga Finland.

Det handlar om en slags dagvård för äldre, men i vissa fall också dygnetruntvård. Ibland är det personer som varit sjuka eller opererats men inte ännu klarar sig där hemma. Familjevård kan också användas för att avlasta närståendevårdare. Ibland handlar det om äldre som är ensamma eller har lindriga minnesbekymmer, men som är för friska för att tas in på en vårdinrättning. Tanken är god, utan tvekan.

De som tar emot äldre på heltid får en ersättning på 1 000–1 200 euro i månaden. Därtill får mottagarhemmet 550 euro/månad för matkostnader. Per åldring, kan vi tillägga. Enligt Turkulainen kan en familjevårdare ha upp till fyra åldringar där hemma, vilket ändå säkert blir sällsynt.

Den här vårdformen är inte helt ny. I Kajanaland har åldringar vårdats i privata hem redan i tio år (Kaleva, 22.1).

Vi ska inte skjuta ned idén bums, men vi bör beakta att också denna nya familjevård är privat affärsverksamhet. Den är ingen mirakellösning. Det som behövs är utredningar från Kajanaland, där man har den längsta erfarenheten av familjevård. Om de är goda, så bra! Om inte, så hur kunde konceptet förbättras? I alla fall låter det inte bra att familjevårdarna i Egentliga Finland inte förutsätts ha någon vårdutbildning – det ska enligt planerna räcka med 23 timmar fortbildning.

Är det här faktiskt rätt väg att gå? Flera frågor pockar på svar.