Så dramatiskt var det väl inte?

Uppdaterat: 24.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 24.1.2012 kl. 00.59

Dagarna efter valet. Dagarna för Stora Förklaringar. Dagar då de flesta tolkningar, teorier och spekulationer sväller ut till att bli lite väl stora Sanningar. Vad var det alltså som hände? Eller hände något alls?

Professor Jan Sundberg säger till Finska Notisbyrån att han överraskades av tre saker: Var blev EU-kritiken, den kvinnliga mobiliseringen och socialdemokraternas röster?

Men fanns där inte då en rejäl dos EU-skepticism i och med Paavo Väyrynen? Väyrynens och Timo Soinis sammanlagda stöd uppgick ändå till cirka 27 procent.

Den svaga kvinnliga mobiliseringen kan säkert delvis förklaras med att få uppfattade att det fanns en beställning på en sådan. President Tarja Halonen har sagt att det goda med att sitta två mandatperioder är att en kvinna på presidentposten förhoppningsvis därefter inte ses som ett undantag (Borgåbladet, 15.12.2010). Och det är väl lite så det är nu?

Socialdemokraternas röster, då? En stor del gick antagligen till Pekka Haavisto. Steget från SDP och Vänsterförbundet till De Gröna är inte långt. Paavo Lipponens kandidatur var också en antiklimax: först hade vi (den helt berättigade) euforin över att han ställde upp – det skulle garantera en statsmannakamp! – och så gick luften ur allt. Det blev knappa sju procent, det samma som gallupstödet i november. Vilken betydelse kan det ha haft att gasbolagskonsulten Lipponen tillfälligt placerade sig utanför den politiska spelplanen?

Vi kan inte glömma åldersaspekten. Hur många vill ha en president som redan hunnit med det mesta och som president skulle erbjuda något av ett status quo, jämfört med en kandidat som rimligtvis har en större "hunger" då det gäller att uppdatera presidentämbetet? Det handlar trots allt om att vara "anställd", som Sauli Niinistö påpekat, inte om en post som en monark.

Valdeltagandet, då? Jo, det sjönk, men marginellt, och det var trots allt 40 000 fler (!) som röstade nu än 2006.

En segrare, trots att han föll ut, var Paavo Väyrynen. Det är berömvärt att som en evig gubbe mot strömmen, med tung politisk ballast, få 17,5 procent. Väyrynen gjorde ett enastående valarbete. Hans framgång, och det att ingen annan ville ställa upp för Centern, säger också mycket om partiets nuläge.

För Eva Biaudets del var resultatet en besvikelse, men knappast en stor överraskning. Många SFP-anhängare valde Niinistö eller Haavisto. Lipponen fick säkert också lite uppbackning, men knappast mycket, trots att somliga SFP:are öppet gav sitt stöd till honom. Fenomenet var inte ens exceptionellt: folk hoppade öppet över skaklarna också annanstans på partifältet.

Det mest intressanta är kanske uppfattningen om att valresultatet är en signal om något större, en motreaktion mot intolerans och främlingsfientlighet (läs: Sannfinländarnas frammarsch i riksdagsvalet).

Är det verkligen så? Varför fick i så fall inte Lipponen fler röster? Timo Soinis resultat var blygsamt, men varför skulle Sannfinländarna ens sikta på att försätta sin enande frontfigur i politisk offside som president? Kommunalvalet i höst är en mycket bättre barometer. Och om vi ska teoretisera kring något så luddigt som "de tolerantas röster", så bör vi kunna finna något som kan tolkas som en utveckling från tidigare valresultat. Och något sådant har ingen lyckats peka ut. Snarare är det väl så att dessa påstådda anti-jytky-väljare handlar om en röstomfördelning och -koncentration på Haavisto. Att se valet som en manifestation av något slag är att tänja tolkningarna.