Men vägen dit är mycket lång

Uppdaterat: 24.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 24.1.2012 kl. 00.59

På väg in till huvudstaden från Östnyland passerar man i en lång nerförsbacke stadsdelarna Alphyddan och Berghäll. Här är Finlands avgående president Tarja Halonen legendariskt född och uppvuxen. Men här fick också Pekka Haavisto, den smått överraskande slutspurtaren i presidentvalet, i söndags flest röster vid enskilda vallokaler.

De här kvarteren är klassiskt slitna arbetarstadsdelar som sakta håller på att bli eftertraktat innerstadsboende. Hade folk här fått bestämma hade Haavisto redan varit vald till president, med 52 - 59 procent av rösterna.

Men därefter tar "Haavistoland" ganska fort slut ju längre ut mot de nyländska utkanterna man kommer. I Lovisa hade väljarna gett andraplatsen till Biaudet, i Lappträsk och Mörskom till Väyrynen och bara i Pyttis till Haavisto.

Det är fortfarande ett stort Finland som behöver övertygas ifall Pekka Haavisto ska ge förhandsfavoriten Sauli Niinistö motstånd i den andra valomgången den 5 februari. Det kan bli nervkittlande jämnt om trenden under de sista dagarna håller i sig – mellan förhandsröstningen och valdagen hade Niinistö tappat fem procent av sitt understöd; Haavisto hade ökat med åtta.

Men trots det är det långt mellan de två kandidaterna. I sak är de rätt så lika varandra, vardera med den utrikeserfarenhet som presidentämbetet framför allt handlar om. Nu är det mera imagefrågorna som gäller.

Det handlar förstås om hur man vinklar med kameran. Men under söndagen var det ändå uppenbart att den yngre uppstickaren har de bättre festerna.

I presidentvalet 2006 var det Niinistö som hade det glada ciderfolket från reklambyråerna på sin sida, medan Halonen festade i gistna arbetarföreningsgårdar. Nu, 2012, hade Haavisto fullt ös på en rockklubb, medan Niinistös fans var propert folk i svart kostym som tveksamt stod och vände på något slags självlysande blå partyleksaker.

I den andra omgången är det troligt att Centerns, SFP:s och kristdemokraternas majoritet går bakom det upplevt tryggare valet Niinistö. Haavistos säkra tillskott kommer sannolikt mest från vänsterflanken - och sensationellt nog tydligen från många sannfinländare.

Om Haavisto lyckas behålla en samtalsrelation också med "det bortglömda folket" och dem som stämplats som "fulingar" – utan att kompromissa med sina egna värderingar – då har republiken nog en ny presidentgestalt i pulkan.

På sista raden noterar vi att Paavo Lipponens avskedslopp i den inhemska statsmannaklassen ändå blev en signal om att allting inte är omöjligt för socialdemokratin i Svenskfinland. På många håll i Österbotten och på Åland tog han hem röster alldeles i klass med Eva Biaudet. Likaså gick Lipponen betydligt bättre hem i Lovisa än i genomsnitt i hela landet.