Glöm taktikröstandet en stund

Uppdaterat: 21.1.2012 kl. 11.11
Publicerad: 20.1.2012 kl. 16.23

Så är det presidentval på söndag. Vi har ett bra utbud på hela åtta kandidater. Vi har också haft en bra och städad debatt med klara linjeskillnader.

Sedan har vi haft galluparnas spådomar och löpsedlarnas svarta bokstäver. De i sin tur har lett till att många funderar om man ska rösta som man tycker, eller taktikrösta.

Då är det bra att "spola tillbaka" lite. Det är inte riktigt så demokratin var tänkt. Det är alltid roligt att rösta på en vinnare, men det innebär också att man inte säger sitt i frågor man anser viktiga.

En god president vinner inte bara en tävling, tar sin pokal och går hem. Ett statsöverhuvud får också lov att i sitt ämbete lyssna in sådana samhällsriktningar som inte fick sin kandidat vald.

Tänk en gång till på den kandidat du allra först tänkte rösta på. Den första impulsen brukar inte vara helt fel. Fråga sedan om kandidaten sedan stod för det du förväntade dig. Gjorde han eller hon bra ifrån sig? Eller gjorde någon annan kandidat det minst lika bra, i samma frågor?

En ledarskribent i snöyran uppfattar förhandsfavoriten Sauli Niinistö i dag mest som en åsiktriktnings representant än en lysande personkandidat. Han är en socialt inriktad borgare. Men i valdebatterna har han inte visat samma kunnande som till exempel Paavo Väyrynen eller Paavo Lipponen.

Eva Biaudet, favorit på svenska, var välformulerad och balanserad i finska debatter, men påflugen och aggressiv i de svenska. Hon har också sökt konflikt med Timo Soini på ett sätt som vi kan diskuteras efter valet – måste vi svenskar och SFP alltid vara den idealfiende Soinis parti bara tackar för? Soini igen verkar ha samma buller i sina tunnor som i riksdagsvalet. Men mera ihålig, mera martyr.

Pekka Haavisto har blivit populär som "nya Ahtisaari". Samtidigt har han kommit att förtydliga det som blev klart i riksdagsvalet: att De Gröna är ett både euro- och smått högerorienterat parti. Hans privatliv som samkönat gift politiker har på sin höjd väckt ett slags neutralt uppseende,

Kunniga Väyrynen har tappat på sin putslustiga självgodhet och på att han uppenbart helst skulle vilja göra om ett 50 år gammalt mirakel och bli en Kekkonen. Det gör honom också till en nostalgiker. Överraskande nog känns också den yngsta kandidaten Paavo Arhinmäki så; många gånger är hans "dagis-eller-vapen"-retorik en politisk generation efter. KD:s Sari Essayah har varit en typisk småpartikandidat, välformulerad och kunnig, men svår att placera.

Mänskligt sett är det lätt vemodigt att se Paavo Lipponens karriär segla mot solnedgången. Den framtid han drömmer om för Europa har redan varit; haft sin chans.

Du kanske nickar åt någon bedömning vi har gjort. Eller så har du egna. Men hur som helst: tack för din röst!