Ni hao, när ska Finland vakna?

Uppdaterat: 17.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 17.1.2012 kl. 00.59

Det var en underdrift att säga att den 25-årige mannens liv hade tagit en överraskande vändning. Det var en omvälvande vändning. Han hade studerat kinesiska vid Helsingfors universitet och var enligt egen utsago inte säker på vad han skulle göra, med en cv som bestod av studier i humanistiska ämnen. Så hittade han en rekryteringsannons på webben; ett europeiskt företag sökte personer som kunde kinesiska. Efter en snabb intervju var det bara att packa, fixa visum, och flyga till Peking. Där skulle han arbeta för ett nybildat marknadsföringsteam.

Det här hände för tio år sedan, men efterfrågan på folk som kan kinesiska har knappast avtagit. De som kan presentera en examen från Kina har ett trumfkort på sin hand. De är inte många.

"För att räkna de finländare som studerar i Kina behöver man inte ens ena handens alla fingrar", konstaterade Aku Alanen i en kartläggning för Statistikcentralen år 2006.

Knappast behöver man så värst många fingrar för att räkna dem i dag heller. Intresset för Kina och kinesiska växer sakta men …nja, kanske inte så säkert. Nivån är överlag på en blygsam ni hao-nivå (god dag). Men det finns ljusglimtar: eleverna i en Helsingforsskola har redan kinesiska på sitt schema.

I många engelskspråkiga länder är kinesiska ett nästan lika populärt studiespråk som spanska, franska och tyska. I USA är kinesiska det tredje mest studerade språket efter spanskan. På tio år har antalet amerikanska studieinrättningar som lär ut kinesiska tiofaldigats.

Kina förknippas ofta med förlorade jobb. Men den fasen har passerats inom många sektorer. Det handlar inte om att flytta arbetsplatser, utan om att skapa helt nytt, något som Lovisabolaget Eltete gör. Eltetes dotterbolag ska bygga en fabrik i den västkinesiska metropolen Chongqing. Fabriken ska tillverka transportemballage för elektronikbranschen. Enligt vissa prognoser tillverkas snart hälften av världens alla bärbara datorer i Chongqing. De tillverkas i högteknologiska fabriker, där det inte är billig arbetskraft som är trumfkortet.

Kina dras med nedsmutsning men satsar också på enorma miljösatsningar som får europeiska ekoprojekt att se ut som småhobbyer. Här kan vi räkna med att ett annat östnyländskt bolag, Ensto, kunde ha mycket att vinna. Ensto satsar hårt på elbilar – och Kina vill bli världens största tillverkare av sådana. Enstos komponenter används för övrigt redan i flera kinesiska vindkraftverk. Högt sannolikt kommer den så kallade gröna teknologin att se till att den genomsnittliga kinesens miljöavtryck aldrig växer sig lika stort som den genomsnittliga européns.

Frågan om mänskliga rättigheter är knepigare. Läget för de mänskliga rättigheterna är bedrövligt i många delar av Kina, där regionala små diktatorer härskar med korruption och våld. Å andra sidan inser Kinas ledning att de för att garantera tillväxt också måste förbättra invånarnas livsvillkor. Ska vi då gå in för att eller vara där? Ju fler kontakter med utlandet, desto starkare blir reformkraven i Kina.

I finanskrisens Europa är det skäl att tänka på följande: Finland kan välja mellan att bli en del av det europeiska nationalekonomiska museet – eller inse att Kina och dess grannländer är världsekonomins centrum, på gott och ont. Hos oss gäller det att satsa på stipendiatprogram och utvidgad språkundervisning. Sveriges kulturminister Jan Björklund föreslog i somras att alla skolor borde kunde kunna erbjuda sina elever möjligheten att studera kinesiska. Förslaget är kanske orealistiskt, men ger en tankeställare.