Hederslösa blodsdåd och någon form av hat

Uppdaterat: 12.1.2012 kl. 01.01
Publicerad: 12.1.2012 kl. 00.59

Onsdag morgon bjöd på en av det nya årets sorgligaste nyheter. Den handlade om en pappa som stuckit ihjäl sina små döttrar och sin hustru på Degerö i Helsingfors. Därefter hade han tuttat eld på lägenheten. Mycket extremare än så kan våld inte bli.

Det här var det sjätte familjemordet på ett år.

Pappan beslutade att inte ta sitt eget liv, göra ett så kallat utvidgat självmord. Begreppet är en kraftigt förskönande omskrivning. I övrigt skiljer sig inte blodsdådet på Degerö från andra motsvarande tragedier, där en man beslutar utplåna sina närmaste. Ibland är det kvinnan som tar livet av barnen eller hela familjen. De senaste tio åren har sådant skett också i östra Nyland.

Kriminalkommissarie Arto Karalahti, som leder undersökningen, kommenterar det hela med något som signalerar trött cynism.

"Vi undersöker traditionella orsaker, sådana som brukar få män att mörda sin maka. Oftast handlar det svartsjuka eller någon form av hat."

Svartsjuka och hat har i praktiken i samma mörka källa, ett vridet behov av makt och kontroll. Eller kanske en känsla av förlorad makt och kontroll? Det är mycket i detta som påminner om det som brukar kallas för hedersmord: Mannen fick sista ordet, visade vem som har den ultimata makten. Med sina barns och hustrus blod tvättade han kanske i sin egen sjuka värld bort känslan av ett personligt misslyckande.

Traditionella orsaker, sade kriminalkommissarien. Våld mot de minsta och svagaste är tradition, det har funnits i alla samhällen. Då det gäller barn har det oftast handlat om spädbarn som "sattes ut", som det hette. När det isländska alltinget beslutade att Island skulle vara kristet, ingick villkoret att man fortsättningsvis skulle få sätta ut barn i ödemarken. En grym befolkningskontroll, kan man väl säga.

"Barnamord har praktiserats på alla kontinenter och av människor på alla nivåer av kulturell komplexitet, från jägare-samlare till höga civilisationer, också av våra förfäder. Det har varit en regel mer än ett undantag".

Så skrev antropologen Laila Williamson om resultaten av sin kartläggning av mord på barn (1978). De två viktigaste bakgrundsfaktorerna, konstaterade hon, har varit befolkningskontroll eller fattigdom.

De kanske svåraste faktorerna är de som tangerar heder, skam. Hur många är inte de som tagit sitt liv och dödat sina närmaste i samband med det egna företagets konkurs? Hur många är inte de som ansett att döden är bättre än en skilsmässa? En känsla av skam där man irrat sig så långt bort från det sunda förnuftet, att man upplever att man besparar de andra från något hemskare genom att döda dem. Det är bättre för de andra på en odefinierbar andra sida.

"Han får det bättre nu", förklarade en man till polisen efter att han hade mördat sin pojke.

Det går att påverka de som upplever våld som en extrem men rationell lösning. De har oftast lärt sig detta i sin barndom eller ungdom, och borde i ett tidigt skede få hjälp med att både isoleras från våldet och sedan bli kvitt sin egen våldsamhet. Det är långt en resursfråga, en politisk fråga. Det handlar också om resurser då det gäller de som drabbats av våld; det borde vara så lätt som möjligt att fjärma sig från en våldsam familjemedlem. Fattigdom, ekonomiska bekymmer som är på väg att bli ännu svårare, är också faktorer som samhället genom sina stödfunktioner kan påverka. Det går att sänka tröskeln för att söka hjälp, både rent materiell och psykisk sådan – samt hjälp mot alkohol, som så ofta finns med i bilden.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Läs gärna också svenska Brottsförebyggande rådets artikel "Barn som dödas av sina föräldrar".