Garnisoner, Nato och ett öppet brev

Uppdaterat: 10.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 10.1.2012 kl. 00.59

Fråga: vilket är det enklaste sättet att få ryska soldater på finsk mark? Svar: genom att få Finland med i Nato. Då kommer de nämligen hit för att delta i Natomanövrar.

Gåtan är ett skämt men också en sanning. Ryska försvarsmakten har deltagit i flera Natomanövrar. Natotrupper har redan paraderat på Röda Torget i Moskva. Den finländska försvarspolitiska diskussionen utgör ändå nästan uteslutande från ett upplägg där Nato och Ryssland är enbart konkurrenter. Andra ser dem som potentiellt mycket starka samarbetsparter.

"Dörren till ett Natomedlemskap bör öppnas för Ryssland."

Uppmaningen är från ett öppet brev, undertecknat av en försvarspolitiskt tung tysk kvartett: ex-försvarsministern Volker Rühe, generalen (ia) och förra styrelsemedlemmen i Natos militärkommitté Klaus Naumann, den förra ambassadören och kommittéchefen vid utrikesministeriet Frank Elbe och viceamiralen (ia) Ulrich Weisser.

De fyra motiverar ett ryskt Natomedlemskap med att öst-väst-konfrontationen har upphört, Moskva delar nu många intressen med Nato. De transatlantiska säkerhetsbehoven har enligt kvartetten förändrats fundamentalt.

Kanske Finland når den bästa tryggheten med att lobba för att Nato och Ryssland ytterligare ska kunna närma sig varandra?

Natodiskussionen har denna gång aktualiserats som ett sidospår till diskussionen om försvarets sparbehov. I den debatten är det viktigt att notera följande: Dragsvik har försvarats med dess "strategiska" funktion, men garnisoner är ändå enbart utbildningscentraler för beväringar. I en akut kris rycker reservister in och bygger en armé, men inte i garnisonerna. Där drillas beväringar tills krisen eskalerar till den grad att också utbildarna behövs annanstans. Det går alltså inte att kämpa för Dragsvik med strategiargument.

I själva Natofrågan är för övrigt argumenten de samma som förr, anser försvarsmaktens förra överbefälhavare Gustaf Hägglund: "Det har inte kommit nya argument på de senaste 10 åren i den här frågan. Den intellektuella eliten är för Nato medan folkets breda lag är mer skeptiska" (Radio Vega, 12.12).

Argumentet för Nato, enligt somliga, är att försvarsmakten sparar sig så svag att Atlantpakten blir ett måste. Eller, för att citera försvarsminister Stefan Wallin:

"Om det uppstår ett försvarsunderskott måste det täckas och klarar man inte det själv måste man söka samarbete på annat håll", sade Wallin i en intervju för Hufvudstadsbladet (29.10).

Det är den klassiska, inte alls helt felaktiga tesen om att ett (militärt) maktvakuum alltid fylls – om inte av egna soldater, så av grannens.

Andra argumenterar för Nato med att peka på rysk upprustning. Hur ska vi klara oss mot de nya Iskander-missilerna? Efter avfyrning från Luga, 180 kilometer söderut från S:t Petersburg, träffar de sina strategiska mål i Finland efter 4 minuter. Från Kaliningrad prickar man Warszawa på 2 minuter och 22 sekunder. Nato, med Finland som medlem eller inte, skulle ställas inför ett fullbordat faktum. Den slutsatsen dras i svenska Kungliga Krigsvetenskapsakademiens studie Nationell strategi för närområdet. Det samma kommer man fram till i den inhemska rapporten om Rysslands militärpolitiska utveckling.

I ett läge där Europeiska unionens försvarspolitik har stagnerat, skulle det optimala vara att stödja banden mellan Nato och Ryssland. Den inhemska försvarsdebatten bommar om den utgår från en föråldrad syn på den europeiska maktbalansen. Ett Natomedlemskap skulle inte på något sätt utgöra ett automatiskt skydd mot Ryssland, tvärtom skulle det högst sannolikt innebära ett finländskt försvarssamarbete med Ryssland.