Barnet är en spegel

Uppdaterat: 10.1.2012 kl. 01.00
Publicerad: 10.1.2012 kl. 00.59

Dagens två tankeväckande webbklipp kommer från Sverige.

I Uppsala avslutades en juniorcup i innebandy i den lokala idrottshallen i söndags. Pappan till en tioårig pojke hade tyckt att sonen hade spelat "för jävla dåligt" och att han kunde få gå till fots hem till Stockholm. Så stod grabben och grät i sina matchkläder utanför hallen. Det var sju-åtta minusgrader. Ytterkläderna hade pappan tagit med sig.

I Stockholm lever också 44-åriga Felicia. Hon är det tredje barnet i en syskonskara av nio. Mest anmärkningsvärt är att det är Anna Wahlgrens barnaskara. Det är hon med den 762-sidiga Barnaboken (1983), läst och anammad vid tusende köksbord också i Finland.

Ingen är en perfekt förälder, inte innebandyfarsan, inte den supermamma som Anna Wahlgren har blivit känd som – och inte någon av oss.

Anna Wahlgrens dotter rullar upp hur hennes barndom blivit offentlig genom mammans böcker. Hon, journalist-författarmamman, ska ha använt alkohol frisinnat, hämtat in olika män i huset, varit gift sju gånger, ofta låst in sig och gjort sig otillgänglig för att skriva sitt hyllade epos om barn.

I dag skriver Felicia nu sin egen bok om hur också Sveriges supermamma, liksom andra uppburna människor, oundvikligt också har en annan sida. De sju männen har mamman sedermera skilt sig ifrån och senare också lämnat ut dem i sina egna mormorsmemoarer. Bland nio barn går det inte att undvika att någon, som Felicia, har tagit sin pappas parti.

"Men älskling, jag måste ju få berätta min historia", har varit Anna Wahlgrens svar; hon fyller 70 i år.

Ingen av oss kan någonsin bli så osjälvisk, att inte våra barn pressas in i bilden vi gör av oss själva. Så bör det också ha varit för den rasande innebandypappan som stod ut med sig själv hela vägen från Uppsala till Stockholm, utan att en gång se sig om, inte ens när barnets tränare ringde. Våra egna ambitioner, frustrationer, upplevelse av rätt- och orättvisa spiller över på våra barn.

Våra barn är inte bara lån, eller gåvor, som det heter. De är också våra speglar, och vi lämnar dem repade ifrån oss. Ingenting påminner oss så starkt som ett barn om att vi inte lever på jorden för vår egen skull, utan också för andras.

Felicia föddes 1968, ett magiskt år. Trio me Bumba kom i samma stad ut med singeln "Man ska leva för varandra". Samtidigt var det politiska evangeliet utöver Europa att vi också ska leva för oss själva. I dag debatterar vi rentav på allvar om inte ord som "ställa upp" eller "tacksamhet" är skamliga tecken på att man som modern, fri människa har underkastat sig någon annan.

Det är dags att se till dem vi har oss allra närmast. Och tänka efter vad som är bra i det som en generation har lärt oss, och var vi borde tänka om.