Att förbereda sig inför det förflutna

Uppdaterat: 22.12.2011 kl. 15.18
Publicerad: 22.12.2011 kl. 00.59

I ett av sina mera kärva infall sa presidentkandidat Paavo Lipponen att han, om han så vill, "talar fast med kejsaren av Kina". Någon påminde då försynt om att landet inte har haft någon kejsare sedan februari 1912.

Den ordväxlingen var förstås ordlek och skämt. Allvarligare är då att Lipponen ifråga om vår närhistoria – i ljuset av vad som försiggår i Rom eller Aten – är många år i offside med sin eurooptimism. För det får han böta i galluparna inför presidentvalet om en månad; fem procent är understödet just nu.

I många tidigare val hade man betraktat Lipponen som den givna finalisten och utmanaren till högerloket Sauli Niinistö. Nu ser det inte alls ut så.

Presidentvalet i Finland har sina egenheter. För det första är det ett ganska provinsiellt val. Vi finländare ser allt mer europeiskt och globalt på världen och i det perspektivet är Finlands president inte mer än vad en landshövding var i det gamla Finland.

För det andra väljer vi sedan president för att i efterskott smått bekräfta hur samhället alldeles nyss utvecklades. Ahtisaari krönte det att Finland etablerat sig globalt som nation. Halonen var pricken på i-et i fråga om jämlikhet, feminism, kvinnor. Niinistö kröner 15 års tidigare oskådad utveckling och biljonexpansion i finländsk ekonomi.

För det tredje kan man i politikens virvlar, som Paavo Lipponen, komma ut i det läge där ens vision plötsligt är förbi. Att tåget gick. Att Europa aldrig blir det Europa man drömde om. I ett stort tal i Belgien 2000 rullade Lipponen ut sin vision om en kommande federal stat, och i flera vändor tippades han bli en ledande stjärna i EU-kommissionen. Men blev det aldrig.

En kunnig och väl nätverkad politiker som Lipponen trampar nu kärr med galluparnas B-klunga. Det är synd, inte minst för att han med den klassiska européns självklara humanism har ett hjärta också för vårt svenska Finland.

Men nu är det Europa som gäller. Till Paavo Lipponens stora integritet kommer förstås att räknas att han i presidentvalet 2012 höll en annan linje än sitt hemparti i riksdagsvalet året innan. Det var där SDP gjorde eftergifter åt de EU-kritiska, etablerade Jutta Urpilainen, tvingade den borgerliga statsministern att säga saker i Europa han inte tyckte om att säga.

Lipponens eurooptimism påminner om de herremän som på sin tid grundade Paasikivisamfundet för att tänka ut hur Finlands framtid som evigt neutralt land invid evigt mäktiga Sovjetunionen skulle bli lysande. Och ibland liksom förberedde sig på det förflutnas återkomst. Jan-Magnus Jansson, som hörde till dem, var handledare och Doktorvater åt politikens envetna harlekin Paavo Väyrynen när denne disputerade på visioner om Sovjetunionen på 2000-talet (den brakade ihop två år senare).

Nu är det eurokritikens tid; en allvarlig tid. Kapitalets och de europeiska värdenas fria spel i Europa kräver dolda specialarrangemang i kulisserna, som för en reumatisk operadiva.

Vi behöver inte marken tillbaka. Men vi behöver inte heller denna meppet show av EU-parlamentariker som, oberoende av parti, kommer hem för att meddela på vilket sätt Finlands folk tänker, känner och vet fel. Det är början till en riktig nidbild av europeisk demokrati.

Därför vore det lyckligt om kunniga eurooptimister som Paavo Lipponen nu kunde justera sina meddelanden så att de blir relevanta inför folkets oro. Vi behöver en europeisk debatt som förs inför européerna och med klara debattläger. Den debatten är fortfarande helt i barnskorna.