Det finns inte en silversked för varje mun

Publicerad: 29.11.2011 kl. 11.07

Anna Dall har i sin forskning kommit fram till att de finlandssvenska skoleleverna är lata och ointresserade av läxor och skolgång och ändå övertygade om att det kommer att ordna sig senare i livet.

Så fort resultatet av forskningen publicerades i Svenskfinland började alla, också vi journalister, söka orsaken till detta onda. Lärarna fick uttala sig och då var det föräldrarna som fick sig en skopa; intresset föräldrarna visar för barnens skolgång är allt för svalt.Föräldrarna besvarade kritiken genom att meddela att informationen de får från skolorna är bristfällig. De tillfrågade skoleleverna svarade att undervisningen är tråkig, att det skulle vara roligare om studierna innehöll mer upplevelse och exempel på hur saker fungerar på riktigt, utanför skolklassen.

Nog ordat om just den här specifika undersökningen, men den har ett gemensamt drag med andra diskussioner om oss finlandssvenskar, nämligen den mest vanliga förklaringen till varför vi finlandssvenskar beter oss som vi gör. Orsaken till att vi kan bete oss nästan hur som helst, det är att vi är så välbärgade.Att vi är välbärgade innebär att vi står på något mer än en stabil ekonomisk grund. Det innebär att vi kommer från ordnade familjeförhållanden och att vi i vår framtid kommer att ha ett minst lika välbärgat, etablerat och framgångsrikt nätvärk att nyttja i situationer då vi skall ta nästa steg. Kokar man ner detta till något man brukar i folkmun, talar vi om att vara född med silversked i mun.

Det skulle vara, i synnerhet med tanke på barn och unga, viktigt att vi kom ihåg att det inte finns en silversked för alla finlandssvenska munnar. Om motsatsen till att vara välbärgad är att vara fattig, så är det viktigt att vi också erkänner att det finns fattiga finlandssvenskar.

I Borgå statistikförs de fattiga inte via modersmålet, uppger man på familje- och socialtjänsterna. Att nättupp hälften av de beslut som skickas ut, skrivs på svenska, ger ändå vid handen att en del av kunderna hos stadens socialtjänst har en finlandssvensk anknytning. De sociala problem vi önskar att inte ska drabba oss, drabbar oss i samma mån som de drabbar andra. Också vi finlandssvenskar förlorar jobbet, trillar mellan stolarna, super och knarkar och spelar bort våra pengar.

Risken är att man som finlandssvensk drar sig för att erkänna att man inte är en av de utvalda, inte är en av de välbärgade. Eftersom kutym är det att det ska gå så otroligt bra för oss. Då trenden just nu är att den som tar kontakt med familje- och socialtjänsterna gör det i ett alldeles för sent skede, kan man ju bara ha sina aningar om att en rädsla för en stigmatisering kan leda till att den finlandssvenska kunden tvekar för länge. I det skedet kan det handla om att det inte längre är de obetalda hyrorna som är problemet, utan att vräkningen står för dörren.

Tillbaka till de lata finlandssvenska skoleleverna. Att få höra att man är lat och ointresserad av skolgången bara för att man kan vara det, innebär en sak om det är just så det är. Då är det kanske till och med något man kan tycka är häftigt på rasterna i skolan. Men samma beskyllning innebär en helt annan sak om man efter skoldagen är tvungen att se till att syskon skall få mat på bordet och att alla har rena kläder att ta på sig följande dag. Det samtidigt som man försöker hålla ordning och reda på ett sätt så att ingen skall få nys om den fattiga, oorganiserade skam man lever mitt i.