Instrumentet som åkte båt på ölkorgen

Uppdaterat: 11.11.2011 kl. 01.00
Publicerad: 11.11.2011 kl. 00.59

Damen som ledde bönehusets sångkör sades en gång i sitt liv ha varit skicklig på dansgolvet. Egentligen hette det strängband – finskans kitarakuoro säger det bättre. Hon och flera sångare ackompanjerade sig själva på gitarr. Ibland när anden förde, for hon med slutna ögon med gitarren i vida halvbågar som i en dans med en osynlig vän. Och det var en vacker båge genom både tid och rum.

Egentligen var det Frälsningsarmén som gav finländsk gitarrhistoria sin stora början i Finland; trummande ackordkomp av en trupp uniformerade frälsningssoldater i ett gathörn. Gitarren är ett praktiskt instrument. Den funkar för både komp och solo. Den är portabel och går att ta med sig. Den har en stor klanglåda och hörs. Man kan ta fram den i en buss, eller på en gräsmatta i solen, och spela.

Gitarren har varit det ledande folkinstrumentet i Finland. Många, många har hittat sin musik, sin själ, sitt uttryck med en gitarr i famnen. Och det är fint att Östnyland genom eldsjälen Staffan Malmström nu får ett gitarrmuseum i Lappträsk.

Gitarren efterträdde fiol och dragspel som folkinstrument; i dansband, vid lägerkvällar och som den finlandssvenska visans instrument. Den har följt med, åkt båt med sovsäckarna, ölkorgen och grillkorven. I sin gröna tygpåse eller i sin svarta fanerlåda har den åkt buss och tåg, till festivaler och firmafester.

Men tiden har haft sin gång. Nya generationer av ofta klassiskt spelande gitarrister kommer ur våra musikinstitut. Men ändå är en glansperiod förbi. De som växte upp med gitarrboomen, jazzen, ståltrådsbanden, rocken, börjar gå i pension. Dyrbara, klassiska märken som Gibson och Fender är samlarobjekt som kostar mer vid auktionerna än brittiska sportbilar från samma tid.

Gitarren har burit pop-, rock- och heavytrenderna och byggt finländsk identitet allt från Tapio Rautavaara, Juice Leskinen, Irwin Goodman, Albert Järvinen fram till nya namn som den prisbelönta heavygitarristen Aleksi Laiho.

Gitarren har varit det manliga instrumentet med gitarrsolot som keikkans stora benjihopp. Luftgitarr är en av de få former där män får spela ut sina känslor – möjligen utöver att ge järnet med blåvitmålat fejs i hockey-VM eller att springa med tjurarna i Pamplona. Gitarren är karlasvärdet, ibland obscent som en förlängning av det manliga underlivet som livets källa.

I musikundervisningen i våra skolor är gitarren fortfarande ett grundinstrument. Man får exakta melodiskalor (till skillnad från violinen som kräver gehör). När man har lärt sig de tre första ackorden kan man spela med i de flesta poplåtar man har hört.

Ingen vet däremot riktigt vad som ska bli nästa folkinstrument. Någon bra kandidat ligger inte bakom hörnet. Den digitala revolutionen har skapat innovationer, allt från Skype till iPod. Men inte något nytt enkelt instrument som människor kan ha med sig för att sjunga och spela tillsammans. Ingen bärbar ficksynt. Ingen karaokepryl som går att köra på närmsta trådlösa nät, så att man kan ha allsång.

Det mest uppenbara instrumentet har kanske försummats. Också sångrösten kan man ta med sig över allt. Det nya folkinstrumentet är kanske killars och tjejers röst. Problemet är kanske att ivern ibland slår till hårdast mitt i målbrottet när röstläget ändrar en ters i terminen. Kanske deras sångsolon kunde börja dåna från repkällarna lika energiskt som de arga och jublande gitarriff vi hörde under den gamla goda tiden.

Damma av en gammal gitarr om du har. Kolla upp G, D och A7 på nytt. Eller besök det nya gitarrmuseet och känn efter.