Världen behöver den som kan redigera

Uppdaterat: 9.11.2011 kl. 01.28
Publicerad: 9.11.2011 kl. 00.59

Världen behöver dem som kan redigera. Då talar vi inte i första hand om journalister, utan om människor med en mänsklig egenskap i allmänhet. Att kunna sammanställa och förbättra det som finns. Att kunna borsta upp, polera och förädla saker, sammanhang och människor, så att de får den glans de är ämnade till.

Steve Jobs (1955-2011) dog en onsdagseftermiddag för en månad sedan, som en superstar, som ett slags blandning av Michael Jackson och Leonardo da Vinci; sörjd på ett underligt modernt vis: för stunden, för dagen, stort, globalt. Han var en amerikansk företagsledare som grundade it-företaget Apple.

I det som har skrivits om honom, bland annat i Walter Isaacsons biografi, har man sagt att Steve Jobs inte var en uppfinnare. Han var en redaktör, en förädlare, eller som det bland datafolk heter, en tweaker. Han tog det som innehöll en möjlighet och utvecklade det tills det i hans ögon var perfekt.

Ända in i slutet, då Steve Jobs dog i sitt hem i Kalifornien, var han arg över den syremask han hade och över den sensor man hade kopplat till hans finger; vardera var både fula och opraktiska, ansåg han. Fast han var kraftigt bedövad och knappt kunde tala, beordrade han fram nya masker i fem olika modeller, så att han skulle få välja.

Precis lika ska det ha gått till när Steve Jobs och Apple utvecklade musikspelaren iPod 2001. Alla andra musikspelare ansåg han att "sög" – de var klumpiga och dåliga. Och så förbättrade han fram den perfekta ljudgrunkan.

På åttiotalet var Steve Jobs rasande när Microsoft hade kopierat både Apples fönsteridé och datormus och skapat det vi i dag känner som Windows. Då ska Bill Gates vid Microsoft lugnt ha påpekat att Jobs själv först hade "lånat" idéerna från Xerox.

Allt det här är teknologihistoria. Världen har gått framåt när någon har haft känsla för potentialen i andras redan goda framsteg.

Ekonomister förklarar att förädlandet och förbättrandet låg bakom världshistoriens stora industrialisering i England på 1700- och 1800-talet. Till skillnad från andra länder hade England många välutbildade; de fångade upp vanligt folks fiffiga hävanordningar och slugt snurrande hjul här och där, och utvecklade dem.

Crompton uppfann spinnmaskinen 1779, som den ena efter den andra kompletterade, var och en med radikala förbättringar – Stones, Heargraves, Kelly, Kennedy... Till sist gjorde Richard Roberts det vi i dag skulle kalla Spinnmaskinen 2.0 – den fullständigt förnyade varianten.

Det ligger en djup mänsklig visdom och värdighet i att se potentialen hos andra. En stor del av den tidens brittiska uppfinnare sägs också ha varit humanister, författare och präster. Framsteg och innovation kanske rentav byggde på ett nätverk i, och en förståelse för, folkets vardag.

Det handlar också om att tro på någon. Det är många som gör det i dag. Mer än att synas själva står de i bakgrunden, bereder väg, hoppas, håller tummarna. Det är de som ser möjligheten, fröet, att det obetydliga kommer att vara stort en dag.

De är föräldrar, lärare, förmän, mentorer, vänner. Andra ser bara tonåringar som ryar, enstöringar på jobbet, fixa idéer och udda talanger. Men någon ser en möjlighet.

"Visionären", skriver journalisten Malcolm Gladwell, i sin Steve Jobs-artikel i det senaste numret av The New Yorker, "tar ett tomt papper och föreställer sig en ny värld. Förbättraren, tweakern, tar över saker som de är och knegar med att göra dem mera perfekta. Det uppdraget är inte alls mindre värt."