Ensamhet kan driva till självmord

Uppdaterat: 19.10.2011 kl. 23.33
Publicerad: 19.10.2011 kl. 23.28

Nästan varannan dag begår en senior självmord. Ensamheten pekas ut som en av orsakerna. Självmord är fortfarande ett tabubelagt ämne, i synnerhet när det är äldre som vill dö. Äldre som säger att de är trötta på livet tas antagligen inte på samma allvar som när yngre säger samma sak. Äldre människor har ju redan livet bakom sig och det hör till att livet som gammal är fyllt av avsked, uppbrott, ensamhet och tristess.
Eller – kan de sista åren i livet också innebära att man vill och kan utvecklas som människa, och att man har både att ge och få i samhället?
När man rusar genom livet, upptagen med att uppfostra barn, göra karriär och förverkliga sig själv känns tanken på ålderdomen avlägsen. Plötsligt är man där, och ensamheten som tidigare var en lyxvara har i stället blivit en plåga.
Om man klarar sig själv och "bara" är åldersskröplig kan den kommunala omsorgen inskränka sig till hastiga matleveranser. Ett hej, varsågod och tack är för många den enda dagliga konversationen, för en del inte ens det.
För många år sedan träffade jag å arbetets vägnar en dam i Lovisa, kring de 90. Änka. Synen var svag, hörseln var dålig och benen bar inte för en promenad utanför hemmet. Sonen bodde i Helsingfors. Det var höst när vi träffades. Hon hade varit ute en gång på sommaren. Det var i samband med sonens årliga besök. Då drack de kaffe ute i höghusets trädgård. Men annars satt hon inne och lät tiden gå. Radion, teven och dagstidningar erbjöd varken sällskap eller tidsfördriv, det satte den svaga hörseln och dåliga synen hinder för.
Även i ÖN har vi i flera artiklar lyft upp problem inom äldreomsorgen. Pekpinnen riktas mot beslutsfattare, som inte vill satsa mer skattepengar på äldrevården; mot tjänstemän, som allt för stelt tolkar regler och bestämmelser; mot vårdpersonal, som inte orkar vara tillräcklig empatisk och närvarande; mot anhöriga, som inte bryr sig om sina äldre släktingar.
Kyrkans diakoner, som arbetar bland samhällets utsatta och svaga, vittnar om den oerhörda ensamhet som många äldre lever i. Allt fler blir allt äldre. När man är kring 90 så har ens tidigare bekantskapskrets blivit allt glesare. Ålderns krämpor sätter hinder för ett socialt aktivt liv, även om intresset skulle finnas. Mot ensamhet hjälper inte mediciner. Det behövs medmänniskor som ger av sin tid.
I Helsingfors bygger man under hösten upp en grupp frivilliga som vill hjälpa ensamma svenskspråkiga äldre. Man kommer bland annat att erbjuda stödpersoner, telefonjour och ledda grupper. Det är ett mycket bra projekt.
Vänverksamheten, som till exempel Röda Korset ordnar, bidrar också till att lindra ensamheten. Behoven är bara så stora och vännerna långt ifrån tillräckliga i antal.
I hela Europa offrar miljoner människor sin fritid för att utföra ideella arbeten i de samhällen där de bor. Deras insatser har en oerhörd positiv inverkan på våra liv, och utan deras ansträngningar skulle världen vara mycket sämre. Tänk bara på barnens möjligheter här i Lovisa att utöva idrott. Utan alla tränare och föräldrar som gratis ställer upp skulle det inte vara möjligt att så många skulle få uppleva glädjen och gemenskapen i att röra på sig.
Exemplen stämmer till eftertanke. Finns det något var och en kan uträtta, frivilligt, för att lindra en medmänniskas ensamhet?